Fortsätter på min berättelse om Blända. En kvinna med mina gener från förr. Som varit med om att skapa den jag är idag. Jag som sitter i en soffa med en vacker duk på bordet på verandan i skuggan av grönskan klockan sju på en alldeles underbar semestermorgon. Fåglarna slåss om den finaste honan i lövhavet. Det ljuder av liv och kommande liv i deras sång. Det är bråttom nu. Nya generationer ska skapas. Jag lyssnar förundrat. Det finns något alldeles särdeles vackert i all denna strävan efter mer liv. I de allra flesta individer, oavsett art och storlek, så finns drivet där. Ja, en del har det inte. En del blir liksom kvar i offerträsket och det är en tragedi. Kanske. Men för oss allra flesta så finns det en kraft att skapa något bättre och finare och lättare och godare och mer livskraftigt hela tiden. Jag märker det på mina lilla orkidéer i köksfönstret. Jag putsar och klipper och göder och vattnar. De växer och blommar och jag blir lycklig som ett barn. Mina olika sallader som vi frösådde för några månader sedan växer så det knakar. Jag funderar redan över hur jag skulle kunna göra det lite mer lättklippt i salladstuvorna.
Förädla. Förbättra. Förändra.
Genetiken säger mig att jag kan bidra till att göra saker och ting än ädlare. Än lättare att hantera. Bättre för nästa generation. Att det är mitt mål i livet. Att bidra! För det gör mig också lycklig. Och så föds nya generationer av lycka i mitt liv. Jag bidrar. Jag blir lycklig. Jag kan i min lycka bidra ännu mer. och sååå viiidare…
Grejjen är att hitta kraften att kliva över offerkanten, ta av sig offerkappan. Kravla sig upp ur träsket. Hur mycket bagaget än tynger ner. Och vad i herrans namn är det som gör att en del klarar och en del inte orkar. Blända orkade. Hon som jag med förundran sitter och skriver om nu. Hon som bidrar till att föda min kreativitet och som med sitt liv bidragit till att jag sitter här och kan njuta av livet. Veta att mina kära sover sött på övervåningen. Torka av diskbänken efter frukosten. Ta ur tvätten ur tvättmaskinen och hänga ut den i trädgården. Njuta av ordet.
”Trädgården”. Lika vackert som ”Strandpensionatet”. Lyssna på orden inuti mitt huvud. Uttala dem högt. Vara i dem och ha dem i min nära verklighet. ”Ha dem nära i min lilla verklighet”. Göra saker som jag brinner för. Glädjas åt att skriva till exempel. Låta fingrarna flöda ut över tangentbordet på min lilla fina Mac. Se Iphonen ligga bredvid mig i soffan i skuggan av taknocken på mitt underbara hus. Höra messet som ljuder lite tyst och meddelar att en kär undrar hur jag har det på denna tidiga morgonkvist. Le och känna mig älskad.
Det är till en stor del Bländas förtjänst. Hon som jag skriver om just nu. Hon som 1908 opererades för gallsten och när hon skulle upp på operationsbordet bad sin man hälsa barnen om det var meningen att hon inte skulle få se dem igen. Hon som födde så många ungar och som kämpade i en verklighet som jag, trots att jag vet att den finns, inte ens kan föreställa mig i min verklighetsblick. Vi pratar tre generationer bort. Blända, du var stor. Du skapade och du gav mig möjlighet att sitta här i förundran och njuta av mitt te importerat direkt från Kina. För det är sådana som du som gör att livet förädlas, förbättras och förändras och det är sådana som du som göra att jag fortsätter att kämpa på denna förfiningens väg. Alla vi med olika ingångslägen och olika startpunkter och olika förutsättningar. Men med samma intuitiva känsla för att, som du Blända sade,
-”Ingen fattigdom ska hindra mig från att ha det rent och helt i min koja.”
Vägen må vara lång. Dagarna många. Oken tunga. Varje enskild krämpa svår. Men livskraften är den finaste gåvan vi har. Viljan att gå vägen fram och ta ett steg i taget. Det är bra nu men i relation kan det alltid bli bättre. Det är därför jag och Blända och många fler, enträget fortsätter vägen fram och vägrar sluta sopa och städa.
Det är vad livet vill säga mig när jag sitter här på verandan en tidig underbar morgon med en kopp grönt te och njuter av all kärlek som finns runtomkring mig. För även om det fåglarna skriker om i träden, som du berättade för mig en gång, bara handlar om att få ”kn….lla” så är det väl just det som är kärlek. Livskraften i denna vilja är kärlek till livet. Att sopa och hålla rent i sin koja för sina åtta barn och sin man som jobbade i gruvan och som slet för att få hem lite mat till bordet. Det är livskärlek.
Att sitta som jag och känna tacksamhet över detta och känna vilja att vilja dammsuga.
Det är livskärlek.
Du och jag.
Tack mamma och pappa för den gyllene länken mellan generationerna och för att ni kämpat så otroligt mycket för det ni kämpat för.
Susanns kåserier om livet 