Livet är så oändligt oförutsägbart. Vem vet vad som möter i dagen. I dag, i morgon eller när man är gammal.

Vem vet när livet inte ska levas längre. När det inte finns något  utrymme att bo i kvar som kallas kropp.  Vem vet och kan förstå vad som styr detta andetag på jorden som kallas vårt liv. Hur kort, hur långt, på vilket sätt det tar slut och vad som lämnas kvar i tomhet och sorg.

Jag antar att det helt enkelt inte går att någonsin förstå. Det är kanske helt enkelt så att var och ens andetag här i livet bara får fortsätta utan förklaring. Som ett Andetag som bor i en kropp som finns en kort stund på jorden och som flyttat in i dig och mig och som snart eller sen uppslukas av universum och det stora, stora Andetaget. Blir till ett med allt som är… När Andetaget flyttar ut från min eller din kropp.
När Anden tagit tag i min kropp för en stund och flyttat in i min fysiska form av kött och blod. Och blivit ett sammansatt Ande-tag. För att sedan, när ingen vet, skiljas från mitt fysiska och återförenas med det stora och sluta vara Andens Tag om mitt liv genom mina Andetag. Bli en del av det stora igen utan min kropp.

Vad vet jag.

Vad vet någon…

Men det ger mig en tröst att tänka på att du som just inte får vara kvar i din kropp här på jorden, finns i din Andes Tag om ditt andetag.

 

Marcus Birro skriver i Expressen just nu att när en sorg gått över är den magiskt vacker att ta i sin hand. Det är väldigt fint skrivet. Han skriver om sorg. Hur den ser ut och känns. Och hur den finns och får finnas. Hand i hand med allt annat i vardagen.

Det tar lång tid för sorg att blekna och bli magiskt vacker.

Magnus!

Jag tänker på dina barn och din familj. I stillhet tänker jag och ber att tiden för sorg att blekna och bli magiskt vacker får ta den tid som den behöver och att det inte blir så svårt att färdas på den vägen som leder till den stunden när sorg blir magiskt vacker….

Sat Nam!