Detta borde inte gå och inte vara sant.
En mjuk, pälsfödd katta med spinneri och len päls tar sig an ett gäng vilda, spetsiga, vassa små bråkstakar utan mamma. Detta får mitt hjärta att brista ut i sång, gråt och lycka. Undrens tid är inte förbi. Det går att lösa även det mest olösta. Det gäller bara att prova. Det kanske, kanske kan gå. Och så gick det. Det gick att få kattan att adoptera och det gick att få ungarna att fatta att det inte gjorde så mycket att det inte kändes helt rätt det där med mamma och päls.
Små, små igelkottar har en chans att överleva och detta på grund av en katta och de som bor i hennes hus. De som testade en lite osannolik lösning och som släppte taget om gamla hederliga sanningar och som satte tilltro till att saker och ting kan lösa sig trots att det inte verkar som om det finns en ljusning.
Mirakel finns. Det gäller bara att ha tilltro. Och se saker som de är. Och våga prova.
Susanns kåserier om livet 