man inte känner djup kärlek till…
Det finns människor som jag förhåller mig tämligen likgiltig till. Människor som kanske har en längre väg på sin mognadsbana att vandra. Det är sådana människor som jag kan känna empati och medlidande med. Ofta ser man, om man tittar närmare vill säga, en trasig själ som bor där inne i deras kropp. En sorgsen, ilsk själ som minsann vill ge igen för allt den fått utstå som den inte mäktar med att härbärgera inuti sig. Men jag känner ingen kotlettlängtan… Tvärt om skulle jag vilja hjälpa och stötta. Men väljer ofta att inte göra det. Det finns tillfällen i livet när även Fantomen står stilla. Nä, nu skojar jag. Jag är absolut ingen fantom. Möjligen ett häxlikt spöke. Men på samma sätt som jag väljer att avstå från olika sorters god mat, typ läskiga fettdrypande såser, så väljer jag att avstå från att vara vissa människor nära. Jag älskar helt enkelt mitt liv för mycket. Jag är ingen självmordsbenägen typ. Det finns människor jag längtar efter som jag inte hinner träffa. Det är prio på dem.
Det finns människor som jag känner medlidande med, som jag tycker synd om och som jag älskar. Men som jag väljer att hålla en bra bit ifrån mig i alla fall. Jag älskar ju livet. Jag väljer att leva mitt liv och vill inte dras ner i ett långsamt magmaliknande lavaflöde som bränner sönder och upp mig. Men jag känner ingen kotlettlängtan. Kärlek kan finnas även utan en längtan att i livet få manifestera den. Det finns bara där helt enkelt.
Men kotletter av folk och fä, nej sådana känslor härbärgeras inte i min kropp.
Sat Nam!
Susanns kåserier om livet 