”Jag tycker att det är en vacker och storsint gest som du ska vara stolt över”

”Men snälla Susann, är du dum i huvudet på riktigt”

Ja, det är inte lätt att göra rätt här i världen. Det är inte lätt att veta vad som är sant eller falskt. Svart eller vitt. Eller inte heller bra eller dåligt. Det är faktiskt inte lätt att veta någonting alls med säkerhet. Ty, tiden förändras hela tiden och det är i betraktarens öga allt värderas.

Det jag trodde var omöjligt för tre veckor sedan är nu en verklighet.

Jag undrar varför människor säger att de aldrig kommer att, eller de alltid har tyckt….  så kategoriskt!

Eftersom livet är en symbios av olika saker och liv och händelser så omskakas platsen som härbärgerar ens liv hela tiden. Det är som om livet finns i en korg som någon bär på i skogen och fyller med bär hela tiden. Typ blåbär. Och kanske ett och annat lingon och varför inte en liten svamp också. Det dimper så att säga ner i korgen där jag ligger och det är bara att gilla läget. Ibland stannar bärplockaren och sätter ner korgen på marken. Då är det stilla och lugnt ett tag. Om man bortser från det som ramlar ner i huvudet på en stackare som är ett blåbär och ligger där bland alla andra blåbär. Ibland är det inte mer att skörda där korgen står och bärplockaren tar upp korgen och vandrar vidare och hela korgen dinglar runt och hoppar upp och ner i takt med att omgivningen ändrar skepnad från stig till berg och från berg till tuvor.  Ju längre bärplockaren går desto mer bär fylls korgen med.

Det finns en väldigt underskattad egenskap som i dag är tämligen omodern. Det är tålamodet. Det är en ännu större historia att ha tålamod utan att veta eller känna att målet överhuvudtaget är nåbart i detta liv. Att inse att det jag önskar, vad det nu än är, aldrig kommer att ske och vila i detta och ha tålamodet att vänta på något som förmodligen inte kommer att infinna sig. Det sätter saker och ting i ens liv på prov…

Det där som jag inte längre hoppas på som är onåbart. Som inte har hänt och med största sannolikhet aldrig kommer att hända.

Faktum är att det kanske är när man tror man mött insikten om att det aldrig kommer att komma till en som man kan släppa taget. Och då plötsligt, händer det. Det behövs kanske inte mer än att släppa taget. För då behöver man inte det man längtat efter längre.

Tålamod i en blandning med altruism. Stefan Einhorn håller i dagarna på att skapa debatt om just altruismen som något som bör uppmuntras i vårt samhälle.

Jag har insett att tålamod och altruism i kombination skapar underverk. Att låta tiden ha sin gång och använda hjärtat och ge av det man har till någon annan som behöver det bättre födde ett underverk.

Det känns som om jag sitter i en ficka och slickar mig om munnen och tittar ut i välden med stora förvånande ögon och känner att jag inte fattar någonting. Saker händer och jag fattar ingenting.

En kombination av tålamod och utövande av altruism har skänk mig det som jag slutat hoppats på. Och inte bara det.

Det kom så oändligt mycket mer än jag någonsin vågat drömma om.

Det sker saker och ting inom oss. Erfarenheterna i livet kan vara en dyr personlig tränare men om man kryddar med ”att låta tiden få gå” och att samtidigt utöva altru.ism  så kanske blandningen är den bästa personliga coachen som finns.

Släpp taget, låt tiden gå och utöva altruism.