Det som för ett halvår sedan kändes väldigt tungt och jobbig har kommit att bli något  nytt, spännande, roligt och utmanande. Jag har varit väldigt oyogisk mot mig själv. Jag som predikat för både yogaelever och alla andra som jag kommit åt att predika för (ja, jag kan bli liiite intensiv ibland när jag brinner för något), hur viktigt det är att lära känna sina egna och andras gränser, åkte dit på att absolut inte göra just detta  med mig själv. Jobbar som så många andra gör idag mycket vid datorn. Mus och tangentbord och stillasittande. Orörligt och med benen i 90 graders vinkel (stödstrumpevarning). På dagarna. Men därefter, på kvällar och helger,  har jag varit mycket aktiv och yogat, motionerat och hållt igång. Men någongång förra våren började det värka i höger arm (musarmen du vet). Jag tänkte, det går över i morgon. Så yogade jag lite mer, och lite mer…… Jobbet blev mer och mer och personalen minskade. Våren gick, sommaren kom, och gick. Det blev inte bättre. Det blev sakta men säkert sämre och sämre. Vi bytte arbetsredskap och fixade. Men jag gjorde inget åt det grundläggande problemet. Samma, ensidiga och statiska rörelser timma ut och timma in. Det där som, när jag läste medicin och yogakunskap, fick lära mig var direkt skadligt för den mänskliga organismen. Men någon sådan identifierade jag mig inte med. Jag var ju yogini. Så jag yogade mer och mer. Och fick ondare och ondare. Jag gjorde inte det jag borde ha gjort. Lyssnat inåt, tagit mig själv på allvar. Tagit mina instinkter, min intuition och min kropp på seriöst allvar. Jag körde helt enkelt över allt jag fått lära mig i den yogiska världen.  Jag tror idag att jag fick en läxa av Universum om han eller hon nu finns. Hon där, har liiiite mer att lära om det här med ……Men hon verkar inte lyssna. Hon behöver lite hjälp på vägen. Jag blev så dålig i min högra musarm att jag blev tvungen att börja använda vänster  arm. Det tog två veckor så hade jag ont i den också. När jag vek mig i slutet av oktober förra året kunde jag inte lyfta någon av armarna. Jag kunde inte sova på nätterna för det värkte hela vägen upp och bak på ryggen.  Jag gick med läkarens hjälp hem. Och blev kvar där tills efter jul. Sakta men säkert är jag på väg tillbaka men aldrig mer ska jag låta bli att lyssna på min intuition och mina instinkter. Nu när jag med yogans hjälp har lärt mig att höra dem ska jag också i framtiden följa dem. Jag ska aldrig mer veta, förstå och inse utan att det får konsekvenser i mitt liv.  Hädanefter ska det inte glappa mellan insikt och handling.

Så nu börjar detta nya spännande som jag kommer att ta till mig med lyhördhet, tillförsikt och spänning. Har alltid sagt att man inte ska ha samma sysselsättning i alltför många år och alltid vara beredd att pröva nya saker. Något som jag varit duktig på hitintills. Så nu tar jag chansen när nu bananskalet landar framför mig. Jag plockar upp det och ser vad som kommer ut av detta.

Forttsättning följer.