Jag har ofta stora problem med gränsdragningar. Det är något jag tränar på dagligen. Var sätter jag mina egna gränser mot andra. Var sätter jag mina gränser för mig själv. Hur tänker jag om andras gränsdragningar.

Integritet är ett svårt förhållningssätt. Det är ibland knepigt att hantera hos andra . Det är viktigt att träna på vad gäller en själv. Balansen mellan att säga ja eller nej eller kanske till och med jag vet inte, just nu. Ber att få återkomma. Att ta hjälp av andra i sitt resonemang. Att lyssna på kloka och visa människor. Att sedan våga fatta beslut. Och att sedan driva igenom detta. Trots att det kanske åsamkar andra smärta och sår. Att hitta sin egen moral. Hur ser den egentligen ut.  Att fundera över vad jag själv tycker är rätt och riktigt. Att våga gå vägen att hitta fram till något som är rätt som man kan stå för. Just nu. Vad får man – jag – göra, vad får jag inte göra.

Och den stora frågan. Att titta utanför sig själv. Att fundera över saker och ting som kanske inte berör en själv. Just nu. Utan som innehåller värden av större slag. Vad får andra göra eller inte göra. Och när är det min sak att agera och lägga mig i. Och vad kan och bör jag göra.  Jag strävar efter att med stolthet säga att jag yogar och att jag därför är en yogini. Ordet strävar betyder mycket för mig. Ty, (fint ord, klingar vackert) jag dricker vin ibland. Det händer att jag äter kött. Det är inte alltid jag källsorterar allt jag slänger. Jag kör bil istället för buss ibland (för bussar fungerar inte. Slå Arriva. Eller ännu hellre de som inte vet hur man upphandlar).  Men jag försöker sträva efter att tänka och göra efter ett rättesnöre som jag kan stå för. Och jag känner med övertygelse att det är lika viktigt att sträva efter att handla och tala med en yoginis språk. Det är inte ok att leva i en grotta och meditera varje dag och sedan prata skit om sina medmänniskor. Att sträva efter renlevnad innebär även att söka sträva efter att tvätta sin mun med två, som mormor sade en gång i tiden.

Därför ser jag med respekt på Mr Obamas gripande ansiktsuttryck när han, vid presskonferensen, talar om hur och när vi som människor behöver sätta ner foten när saker och ting händer som strider mot alla mänskliga moralregler i världen. Till och med de som världen gemensamt kommit fram till. Nu vet jag att det kanske inte är helt utom alla tvivel att det är regimen i Syrien som använd kemiska stridsmedel. Men jag vet att de som styr i landet i det grymmaste slår ihjäl sina medborgare. Jag anser att jag med all min eftertanke idag kan ge stöttande till Mr Obama när han  nu menar att det är dags att sätta ner foten. Även om det innebär militära medel. Fast jag vet ju att världen inte bryr sig ett ögonblick om vad jag, en liten sak på Furuvägen, tycker eller inte tycker. Men för mig är det viktigt. Jag har tänkt och funderat. Och speglat mina tankar hos visa människor. Det är inte, i min värld, längre ok att säga att vi i världen inte tillåter regimer att mörda sin befolkning. Och säga, och säga, och säga. Någonstans behöver någon sätta ner foten. Även om det kan innebära smärta och sår.  Jag tycker att vi behöver säga ifrån. Så ömsint och kärleksfullt som det nu går. Dvs med så lite skada som möjligt. Och vi är i detta fall USA. För om Mr Obama inte gör något frågar sig människor vad USA nu i herrans namn tänker göra åt saken… Och om han gör något så får han kritik för det. Så alltså tycker jag att Mr Obamas beslut, efter lång – lång eftertanke, är taget på riktiga grunder. Hoppas han får stöd av alla de instanser som finns att söka stöd i. För jag vill att han ska ha stöd. För jag vill att han ska  få så lite kritik som möjligt om han nu går in i Syrien och sätter ner foten. Ty, jag VILL att han ska fortsätta sin politiska bana. Jag vill att vi ska ha politiker i världen som är och handlar som han gör.

Amen! (från en som anser att religon har ställt till mer än lovligt mycket elände i denna värld)