Var hos min vän, Laila, denna underbara människa som ständigt förgyller mitt liv. Och som jag blir lycklig av att vara nära. Du vet en sån där människa som ger av sig själv och alltid frågar hur man mår. Med genuint intresse… Och som det är en glädje att få hjälpa! Hon hade en kurs i tovning. Hur kul kan det vara med hantverk? Och huuur kul kan det vara att skapa i ull. Ett riktigt äkta mjukt material utan plast, utan konstigheter. Bara naturligt. Inte en enda varelse har fått sätta livet till. Bara hållbart. Det blev ett väsen. Och jag älskar att titta på mitt första egen gjorda väsen. Så mycket att hon inte kom in i huset där jag bor. Hade tänkt att hänga henne på någon trevlig plats i stugan där hon passar. Men så blev det inte. Jag hängde henne på spegeln för att hon skulle transporteras hem. Men nu kan jag inte ta ner henne. Jag tillbringar timmar i min lilla bil. En Toyota förövrigt. Och bara som parantes, jag kommer aldrig att byta bil.
Som sagt, så fort jag sätter mig i bilen så fylls jag av värme och glädje och inser att jag är urkunden till denna stunds lycka. Jag har skapat känslan själv. Inget har jag varit och köpt eller handlat. Inget har jag hämtat på annat ställe. Jag har med mina egna händer skapat detta väsen som fyller mig med fröjd. Som min mamma lärde mig när jag var liten. Gå ut i skogen och hämta kottar och stenar och pinnar. Gå hem och gör saker vid köksbordet. Skapa och njut. Resultatets snygghet har ingen bäring på verkligheten. Skapandet och det egna kreativa flödet, stundens hela absorbtion av just ”stunden”.. Jag är stolt som en tupp över att jag själv skapat detta vackra som ger mig sånt välbefinnande varje gång jag sätter mig i bilen. Och finner det märkligare och märkligare att inte fler tycker att så lite kan göra så mycket.. Och som sagt, du kanske inte tycker hon är så särskilt speciell. Men för mig är hon enastående skön! Och som det jag tycker om i livet så vill jag ha det nära mig.
Susanns kåserier om livet 