Vi bollas mellan katastroferna. Svenskan meddelar att parisarna befinner sig i en grotesk situation. Bagetterna är slut i semestertider… Mustafa Can skriver i samma tidning om Margareta, synonymen för vad rädslan gör med oss människor. Mustafa som förresten generellt sett är så läsvärd att jag ryser. Sen läser jag ett reportage skrivet av Tomas Lundin om flyktingvågen över Medelhavet. Han skriver också så att han berör mitt hjärta. Katastrofer i stort och smått. Men alla hör samman. Ty även en utebliven bagettfrukost för en människa som är van med just baguetter varje morgon är ett mått på rädsla för det okända, en rädsla för det som inte är som det brukar, det som ändras och blir okontrollerbart. Det som är just så obehagligt som brytandet av ”jag vet vad jag har” känslan innebär. Att kunna förutse framtiden, om så bara för några år, verkar vara en önskan hos vårt gemensamma sinne. Om bara jag visste att jag fick behålla jobbet, om jag bara visste hur hög räntan skulle bli, om jag bara visste när jag skulle få semester i jul så jag kunde planera resan, om jag bara visste vad min pension skulle bli…. Och det enda vi vet, om vi vågar tänka efter, det är att vi inte har en susning om hur morgondagen kommer att bli. Och den känslan tar vi inte till oss. För den gör förfärligt ont i bröstet. För den innefattar också så mycket mer och mycket djupare rädslor. Jag kanske inte lever i övermorgon. Eller ännu värre, de jag älskar kanske inte gör det.
Kvinnan som just i rädsla lämnat sin tandläkarpraktik i Syrien och ett förut tryggt liv och med sina två barn anlänt Lesbos strand i Grekland vet ingenting annat än rädsla och vilja att leva. Hennes man dödades av IS. Hon flydde.
Jag är rädd för IS. Men jag är ännu räddare för vad som händer med oss när vi är rädda. Eller rättare sagt vad som händer när vi inte tillåter oss att känna alla våra känslor som finns i våra kroppar.
För att sedan kunna välja vad vi säger och gör. Rädslan är ett utmärkt redskap. Den gör oss riskmedvetna. Den gör oss kapabla att se faror. Men vår förmåga att kunna välja vad vi sedan gör med den gör oss till människor med utvecklingspotential. Det är de människor som medvetet väljer sitt tal och sitt handlande som gör skillnad. Det betyder att de som strider för IS, de som väljer hat och bitterhet, de som i sin rädsla bygger starkare och starkare gränser och de som vill att verkligheten ska vara som den är nu eller ännu värre, som den var förr, också gör skillnad.
Att möta sin rädsla är att släppa kontrollen. Världen är en ständigt föränderlig process. Det enda vi med säkerhet vet det är att vi inte vet hur morgondagen ser ut. Att låta någon som lovar att det ska bli som förr med röda stugor och glada barn betyder att vi tror att en sådan någon kan kontrollera världen. Att en sådan någon ( läs Sverigedemokraterna) kan förhindra denna ständigt rörliga process. Vi glömmer att det mesta av vårt förflutna har varit i just ständig förändring. Det där med röda svenska stugor är en idyll som för de flesta av oss aldrig har funnits.
Och att det vi tänker, säger och gör just nu skapar den framtid som kommer i morgon. Det betyder att jag just nu skapar min framtids minnen. Det är tungt. Kraftfullt. För vilka minnen vill jag tänka tillbaka på. Om jag lever i övermorgon. Jo, förmodligen de som kantats av en färg och ett ljus av generositet, vänlighet och ödmjukhet.
Där jag sitter på min lilla lilla veranda i min lilla lilla gungstol med min lilla lilla katt. (Som förövrigt redan är död)
Susanns kåserier om livet 
Vilka krafter i samhället är intresserade av att skrämmas – och varför.
De som är rädda….