Tjohoo…
Det är kö ibland. Typ i morse. Brukar fördriva tiden på ett förträffligt sätt. Ingen stress i världen kommer åt en då. När det börjar dra ihop sig för bilfärd vid tidpunkter som betyder betydligt fler bilar i trafiken än jag själv så tar jag ton. Inte ilsket mot mina medtrafikanter som somliga andra stressade och vreda personer. Nej, jag sjunger och då givetvis för full hals eftersom jag är solokvist i min lilla fina Toyota Hybrid. I morse började jag med en ny strategi. Har börjat gitarrkurs (medelålders/klimakteriekris 🙂 )….
Störtroligt!
Så jag tog ett av mina fyra nyköpta plektrum med mig i bilen. Ett grönt. Och så när köerna saktade ner till ett minimum av hastighet, tog jag fram mitt lilla plaststycke för att komplettera min sjönsång med taktträning. Ner, ner, ner upp och sen ner. Sen ner, ner, ner och ner igen. Sen ner upp ner upp ner upp ner…. Samtidigt som jag räknade till FYRA. Ett för varje ner. Men för uppet blev det ett ”å”…
Detta kan inte göras samtidigt som man sjunger. Det blir helt enkelt för mycket då. Så nu var det dra upp och ner med olika intervaller och så räkna. SEN samma sak men utan att räkna, bara dra. Men nu till musik. Det gick inte. Så jag backade. Lyssnade och räknade. Och så helt plötsligt föll en gammal icke nerfallen pollett ner. Hon som sjöng som jag lyssnade på började sjunga efter mellanrummen när jag hade räknat klart till fyra. Dvs det var inte helt godtyckligt längre när mellanrummena, pauserna, slutade. Shit, jag fattade plötsligt. Jag räknar och hon sjunger och det stämmer. Jag hör musiken och kan räkna och hon sjunger när hon ska sjunga….. ”Gu” så kul. Det blev plötsligt väldigt roligt att räkna. Bytte låtar och räknade och räknade. Alla visor jag spelade fungerade enligt konceptet räkna till fyra. Så komplicerade jag det ytterligare. Räkna och dra med plektrumet ner, ner, ner upp och sen ner. Som i luften liksom. Samtidigt som jag lyssnade på musiken och de som sjöng. Kollade in killen i bilen bredvid i kön som stirrade på mig med konstig blick. Log med hela ansiktet och nickade tillbaka. Han vände bort blicken. Jag hade kul och var glad. Det var inte han.
Ytterligare ett steg framåt. Jag drar plektrumet upp och ner i luften. Jag räknar. Jag lyssnar. Jag bromsar lite för bilen framför hade förflyttat sig lite och sen stannat. Sen försöker jag lägga till min egen sång. Allt ungefär samtidigt.
Och plötsligt finner jag mig själv sitta och sjunga i tungor. Texten som föll ut ur min mun hade ingenting att göra med den texten som sjöngs i Spootify i min mobil att göra.
Det hade blivit för mycket för min lilla hjärna. Häftigt! Hjärnan ville så väl. Som en glad hundvalp som skuttande följer efter sin matte. Hoppellihopp och skutt i diket och upp igen. Jag kände mig som han i Livets Ord som sjunger helt obegripligt och kallar det tungor från han däruppe han den där Gud.
Så gärna min lilla hjärna ville vara till lags. Inte så att den slutar tycka att jag ska försöka – den byter helt enkelt samarbetsvilligt taktik. Hjärnan byter helt enkelt ut ljuden mot något mer okomplicerat som funkar…
Tänk om min lilla hjärna kunde fungera så hela tiden. Även när det inte var så kul. Så fort något inte fungerar så ändrar den bara taktik. Istället för att konstra som den gör ibland…
Vilken härlig start på dagen…. 🙂
Susanns kåserier om livet 
Hihi – det hade jag velat se och höra 🙂
Ja det är nästan så jag skulle vilja det själv😝
Underbart :)). Minns en kille jag såg i bilkön som tränade på sin trumpetläxa. Han fick ett leende av mig och tummen upp 👍
Haha trumpet kanske får bli nästa grej!
Får jag sitta i baksätet och lyssna nån gång De måste vara en upplevelse 😉
Trumpet är lite väl, jag har börjat med klarinett men tror inte jag tar med den i bilen 😆
Annars börjar jag ana embryot till en konsert här