Vi har de begränsade resurser som följer av den skatt vi är beredda att betala. Vi talar om äldrevård, skola, sjukvård, kollektivtrafik, mödravård, underhåll av vägar, sjukpengar, pensioner som inte räcker till. Jag har verkligen inget svar på hur vi ska fördela de begränsade resurser vi ger dessa instanser. Men jag glömmer inte att det inte är någon obskyr politiker eller ett ”samhälle” som ska ge ut pengar. Det är vi själva som röstar för hur vi vill att våra skattepengar ska fördelas. Vi kan kanske inte bara tro att det finns en kassako/ett ”samhälle”/en politik, som ”borde/kan lösa problemet”. Alldeles avsett om det gäller skola, barn med nyfunna diagnoser (vilket är bra, självklart, men diagnoserna och barn med behov ökar lavinartat) eller något annat. Någon annan, något annat kanske inte längre kan lösa våra samhälleliga resursfördelningsproblem…
Kanske behöver vi en total förändring i grunden, för hur vi tänker om hur vi ska ha vårt samhälle. Dvs, vem som ska ta hand om de som behöver hjälp, eller vem som ska ta hand om mig när jag behöver hjälp.
Kanske behöver vi tänka mer på andra delen i den meningen. Vem som ska ta hand om mig när jag behöver hjälp, och koppla det till vad jag gör av mitt liv innan jag behöver den hjälpen själv.
Kanske finns det någon ände på vårt självförverkligande, vår ständiga jakt på att bostra vårt ego. Kanske dyker tanken upp att vi är väldigt beroende av varandra för att överhuvudtaget existera.
Vi behöver kanske vara rädda om våra sammanhang. Nya bekantskaper i all ära, men när eländet inträder i livet kanske de som känner oss bäst känns bäst att ha nära… Vi behöver kanske vara rädda om varandra, visa att vi bryr oss.
I och Me, My, Mine kanske börjar nå vägs ände…
Susanns kåserier om livet 