Har köpt nya skor och nya kängor. Fina som sjutton. Utan äckliga klackar och avsmalnande utrymme för mina tår. Vackra i färgen och urtjusiga, om jag får säga det själv. Våga vägra bära ohälsosamma skor. För vem tar vi på oss dessa missfoster till dojjor? Och vem har bestämt att vi ska tycka dessa missfoster är snygga? I samklang med att vi ska tycka att vi ska se ut på ett visst sätt och operera och bespruta kropparna för att efterlikna dessa ideal. Synnerligen märkligt. Tack och lov så har jag passerat bäst före-datum och kan bestämma som jag vill och det vill jag. Skor för kroppen är bra för knoppen. Och det som är bra för mig tycker jag är snyggt. Punkt slut.
Så…..Passar inte galoscherna så dra!
Har köpt korta gummistövlar också. På tal om galoscher… Så nu har jag både långa, höga och korta stövlar. Redo för vintern med andra ord.
Och med platta breda saker på fötterna är jag både listig, vacker och stark! Att jämföra med hur mitt ansikte kan se ut om fötterna svullnat senare på dagen och väller ut över trånga skokanter. Ömma och lätt röda och lätt illaluktande. Med stora ömma knölar på innsidan av stortån. Och med stortårna lätt förvrängda innåt. Om jag kunde påverka alla yngre kvinnor att kolla in sina fötter, kärleksfullt smörja in dem med väldoftande oljor och pussa på dem varje kväll så skulle de kanske känna sådan ömhet för sina kära nedersta kroppsdelar att de skulle tänka om och gå och köpa vettiga skor… och samla på stora härliga raggsockor till kvällsljus och mys i vinter. Kanske också slippa smärtsamma Hallux valgusoperationer…
Kvinnor står och går på jobbet i massa timmar med rena tortyrredskap på fötterna. Troligtvis, förhoppningsvis, inte medvetna om sin egen dårskap. Våra fötter bär oss alla dagar i ett liv. Ständigt trogna och ständigt närvarande. Så stänger vi
, som tack
in dem i förödmjukande isoleringsceller där de inte tillåts ha någon kontakt med varandra. Än mindre ha utrymme för att andas och röra sig.! Hade detta varit en hel kropp hade det funnits regler för detta. Både som mänskliga rättigheter och som moraliska regler för att ta hand om de som inte klarar sig själva och inte kan göra sin röst hörd. Vissa sådana Människor får till och med personlig assistens. Andra köper personliga tränare. Vad får våra fötter?
Ständig börda till inget tack…
Det är inte ens någon som har delad vårdnad av dem, trots att de i sig är två. De tvingas helt enkelt bara fortsätta i mörker, fukt och trångboddhet ett helt fotliv. Och då ofta, längst ner på just Qvinnor, insnörpta och hårt och brutalt förpackade. Många gånger i ettestupsbackar liknande de mest branta bergskanter du kan tänka dig.
Nä, sådana här skor har jag gett mina fötter i present och de skrattar och vinkar med tårna som tack😎. Väl insmorda med härlig sesamolja och med stora härliga raggsockor som kvällsstrass…
Susanns kåserier om livet 