(Foto Josefine Gunnarsson)
Som allra vackrast när det lider mot sitt slut. Sommaren blev höst och hösten går mot kyla, svart och vitt. Det är hjärtskärande bedårande vackert. Liksom att man tappar andan. Naturen går i sina cykler. Liksom livet. Man föds, åldras och dör. Man är barn, tonåring (fanns inte förr), vuxen, äldre, gammal och sen vis. Problem kommer och går. En del består. Tuffa perioder varvas med kortare stunder av glädje. Lyckliga ögonblick ställer sig på rad men är sällan långvariga.Epoker kommer och går. Ibland tror man att det alltid ska vara som det är just nu.Speciellt när man är ung. Ju äldre man blir, läs jag, ju mer tänker man, läs jag, att även detta ska passera. Både det goda och det som gör eller gjort ont. Det enda som är sant och riktigt är att inget består. Min tid på jorden, min stund, är så kort. Som hösten i årstidernas rullar. Men liksom hösten är den stunden så oändligt vacker i sin ofullkomlighet, sin skörhet och sin obeständighet. Det liksom glimmar till i ett oändligt universum. Som ett stjärnfall på himlen. Ändå är varje liv så unikt. Varje liv sätter oändliga spår. Gener ärvs i otaliga generationer. Livsöden ärvs i lika många släktled. Det ena ger det andra och inget, ingen, förblir opåverkad. Allt och alla finns i symbios med varandra. Inget lever utan beroende av annat. Utan höstens lövfällning inget nytt liv på våren. Du och jag påverkar varandra vare sig vi så önskar eller inte. Flyktiga ord sätter spår. Minnet glömmer inte och livet påverkas, tar andra riktningar. Det finns inget gott och inget ont i det här.
Allt bara är!
Susanns kåserier om livet 
Nu har jag läst ett antal av Era inlägg. Jag måste säga att Ni verkar vara en högst intressant pingla med många kvaliteter! Det är verkligen ett nöje att se att det finns så rara pinglor nuförtiden. Det vill säga rara pinglor som är lite raska i tanken och inte bara står vid spisen och steker. Åke