(Foto Josefine Gunnarsson. Motiv ”min mamma med civilkurage”)

Jag kommer från en mor och en mormor med stort mått av just civilkurage. Om man får beakta den Qvinnliga sidan. För jag är ju just Qvinna. Gillar det måste jag säga. Att vara Qvinna alltså.  Jag har en mängd friheter som Qvinna. Jag får till exempel  med universums mått mätt, sedan en tid, rösta. Det är inte en självklarhet. I många länder får varken Män eller Qvinnor det. De får inte ens säga högt vad de tycker.

Jag säger ofta högt vad jag tycker. Ibland blir det fel och då kryyyper jag till korset och ber om förlåt. Även solen har sina fläckar. Men det viktiga är att jag aldrig vill skada. Även om jag kanske i mitt oförstånd gör det…

Träffade en mycket trevlig Herre på gymmet häromdagen. Vi brukar alltid språkas vid när vi tränar tillsammans. Jag tycker han ska yoga! Han spelar hellre squasch. Jaja. Man kan inte frälsa alla.

Men, han berättade häromsistens om några möten han haft en dag då humöret kanske inte varit på topp. Han skulle åka buss. Första resan stod han i lååång kö. Så plötsligt dök det upp en typisk yngling. Ynglingen gick rakt förbi hela kön och skulle gå upp på bussen först. Då tog ”min ” Herre och gick fram och tog tag i ynglingen och föste bort honom och sade att han skulle ställa sig sist i kön. Vänligt och bestämt. Då blev ynglingen förnärmad och undrade om han bråkat med frun…..

Nästa möte var av exakt samma natur men med en äldre Herre. Svaret min vän fick var

-”Varför är du så sur då?”, snäsigt.

Jag vet att min vän är en sort som inte höjer rösten och alltid är vänlig fast han kan vara bestämd. Vi diskuterade detta med civilkurage länge. Ska man säga till när någon inte fyller gängse sociala lagar? Eller ska man strunta i det? Var går gränsen? När ska man ta hänsyn till den egna säkerheten? Hur kan man handla utan att ta onödiga risker. När är det ok att blunda?

Är det någonsin ok att blunda?

Vi konstaterade att om man åker kommunaltrafik i Stockholm så är dessa val allt annat än självklara…. där kliver människor, hela tiden, flagrant över den sociala strukturtröskeln. Blir man tokig, aldrig kommer fram, ihjälslagen flera gånger om dagen, om man tar sin uppgift om civilkurage på allvar?

När ska – måste man – är man tvungen att – blunda? Var går tröskeln? När tar man bilen istället för att valet blir för svårt?

…..jag ser säkert 5 gånger på varje resa övertramp mot det som jag en gång såg som självklart.

Vanligt Hederligt Hänsyn!