Trodde jag var fullärd i går morse……men ack, så snubblade jag IGEN!
Att träna på att bli en bättre människa är ett ”djäkla” jobb, ju. Och den svåraste utmaningen torde vara när man måste umgås med folk ”varje dag” som gnisslar mot ens mest utvecklingsbara sidor. Familj, jobb, ja och mer… Och jobbet är väl det man umgås mest med nuförtiden.
Det finns en genuin sida hos mig som jag värdesätter väldigt mycket och det är viljan till samförstånd och gemenskap. Det är där min kropp, min själ och jag ofta lägger energi. Det är okey om detta inte fungerar för det gör det ju inte alltid. Och absolut, man kan inte vara alla till lags. Det finns ju två sidor av samma mynt, ena sidan är viljan till sammanhang och gemenskap, den andra sidan är integritet. Och balansgången är svår. Åtminstone för mig. Jag driver hela tiden åt hållet att tillsammans kan vi faktiskt ha det roligare, göra mer nytta och skapa en bättre värld. På jobbet, hemma, ja överallt. Men när inte alla i gruppen känner samma sak utan en stänger av, stänger ute, vägrar samarbeta, inte vill skapa bättre förutsättningar, då triggas stora delar av mig igång. Olika känslor kommer och går. Jag försöker, jag blir arg, jag blir uppgiven, jag försöker igen, jag struntar i, jag blir ledsen, jag känner frustration. Jag känner att sidor som jag är mindre stolt över tar plats. Jag upplever att jag gör mitt bästa men det räcker inte. I en grupp av människor där man är satt att bidra och man gör det och det inte ger resultat så väcker det till slut uppgivenhet. Det är då man struntar i saken… Det är då man kommer till integritetens frågor. Det är där man tänker att jag har gjort vad jag kunnat och nu får det banne mig vara nog. Nu släpper jag och struntar i att gruppen inte fungerar. Det behövs två för en tango och det går inte att en part hela tiden försöker och den andra inte lyfter ett finger utan till och med aktivt motarbetar.
Tänker någonstans är det inte längre mitt problem.
Sen inser jag att min längtan efter att det ska vara roligt för det är då vi är som bäst, kommer att finnas kvar inuti mig. Och eftersom problemet är i mitt ansikte hela tiden så kommer det säker att bubbla upp frustration inom mig titt som tätt. Men då får väl Gunnarsson gå till ett tyst rum och meditera…………….
Och suck, jag är ju en lösningsorienterad person som gärna vill ha resultat i rimlig tid. Så om gruppen inte fungerar så kommer jag att strunta i det ett tag sen kommer min personlighet att vilja göra något åt det ”igen”.
Ps, tack till alla ni som stöttar, finns och lever er in och deltar i mitt liv. Som frågar hur jag mår och som visar att ni bryr er!
Och tack du Ajan (thailändskt buddistiskt ord för läromästare), som går i mitt ansikte och tvingar mig att jobba med mig själv.
Och tack till dig som jag idag hade ett sk RAK-samtal med, underbara Linus….
Susanns kåserier om livet 