Nu går jag hem från Stora Essingen. Här har jag tillbringat många timmar de senaste åren. Roliga för det mesta. Ibland frustrerande. Då och då med ilska och förtvivlan. Många skratt har det blivit och några tårar (jag är av en känslig sort). Långa timmar och många timmar i bilen har tillbringats sjungandes senaste sångläxan. Texter har övats och rösten har fått gå från botten till höga toner. Jag har tillbringat tiden i bilen och som alla andra i denna kö, Solokvist. Skönt har jag tyckt men ack så miljöomedvetet. Har i alla fall kört hybrid, tänker jag.

På måndag kommer min nästa utmaning. Jag ska börja åka kommunalt till jobbet. Intalar mig själv att jag kommer att spara mycket pengar. Vad gör man inte för att hålla ångesten borta, fniss? Nej, i detta fall finns inga dystra tankar. Lite spännande pirr i magen infinner sig istället. Har vilda planer på att börja cykla till stora vägen och bussarna så fort vädret blir mindre kallt och halt.

Ny, helt nybyggd, arbetsplats inträder också i mitt liv. Nu har jag bytt både arbete, arbetsplats och arbetskamrater många gånger i mitt liv så det är väl inget revolutionerande men denna gång är det med lite utmaning vilket känns stimulerande. För mig kommer det att bli både utvecklande och kul. Utvecklande med betoning på utmaning. Jag har kommit att bli helt van vid att kunna arbeta med yogaställningar vid skrivbordet och trampa runt i strumplästen alternativt sjukhusmjuka träskor. Jag tror att jag behöver tänka om, kanske. Eller i varje fall mjukintroducera min nya arbetsplats med dessa otyg. Kanske kommer det en rapport om hur en som jag klarar av ”aktivitetsbaserade” arbetsplatser. Och det betyder inte att aldrig stå stilla vid sin arbetsplats, typ mitt sätt att arbeta, utan helt andra saker.

Den här blomman är tillägnad min underbara chef!