Vissa saker hänger med längre än andra. Den här tröjan stickade min mamma till mig för 50 år sedan. Då var jag 10 år. Den har gett mig glädje sedan dess. Jag har varit så försiktig när jag tvättat den så den ser nästan ny ut fortfarande. Kan man annat än älska världens snällaste björn. Den hjälper mig att minnas att jag alltid ska vara extra snäll mot allt jag kan, i min omgivning. Det gör mig glad! Både att vara snäll och att ha tröjan på mig. Nu är jag i och för sig en hyfsat glad person av mig men vem blir inte ännu lyckligare av att bära ett sånt här ekipage.

Den hjälper mig också att tänka på att man måste vara extra snäll om man är stark. Och minsann tror jag inte att jag är just det, stark alltså. Den får mig också att komma ihåg att det är viktigt att vara i sammanhang där det finns människor som också gillar att vara snälla. Det kan bli en sån himla obalans om en vill vara snäll och en annan bara tar emot. Då får man tänka på att det är viktigt att man är snäll mot alla levande varelser och att man själv är en del i det gänget. Det är snällt mot sig själv att vända sin uppmärksamhet åt det hållet där vänlighet och omtänksamhet frodas.

Har också förstått att det är himla bra att vara stark när man är snäll. Att bara vara snäll utan styrka, integritet och klokskap är lika illa som att vara stark och stygg. Ja, kanske inte riktigt då. Men du förstår…

Just nu är jag i ett sammanhang som är vänligt, omtänksamt och snällt. Då blir det ett kretslopp. Det går liksom runt, runt. Snöbollen växer och miljön blir allt bättre. Det är särskilt viktigt när det är lite sorgligt utanpå ”inuti”.

Tack!