Det är något visst med det där som får en att le av lycka. Stillsamt och från fötterna upp i håret. För en del är det vissa saker, och för andra är det andra saker som skapar den här nyansen av grönt. För mig är det nämligen så att känslan är grön. Inget konstigt med det. Det som skapade det gröna, i det här fallet lindblomsgrönt, just nu, var ett helt otippat skeende som landade framför fötterna på mig. Det går inte att förklara men jag kommer att lägga upp ett klipp här som jag gärna tittar på massor av gånger.

Saken var den att jag fått en massa porslin och när detta skulle in i skåpen hemma i köket så behövde annat tas ut. Gamla udda glas, tallrikar som i och för sig var hela och tjänat troget i många år men som inte hade rätt antal längre. Ja, du fattar. Ställde upp allt välsorterat på bänkarna runt omkring i köket och fotade allt. Sen fick det gå på annons på webben. Priset var inte stort, mer symboliskt om du frågar mig. Det är ju inte så att jag ville tjäna pengar på detta utan mer kanske kunna se om någon annan kunde ha glädje av tingen. Och lite lat var jag ju. Om någon kom och köpte det så skulle jag också slippa packa ner allt i bilen och fara till Lions i Vaxholm dit allt annat släpas som inte ska slängas.

Responsen var blixtsnabb. Många hörde av sig och den som först bokade hämtningstid fick komma. Punktligt kom det en man vandrandes på vägen utanför huset. I en enorm ryggsäck. Jag bad honom vänta utanför husets huvuddörr. Det är ju Coronatider, trots allt. Annars hade jag, som förr i tiden, bjudit in på kaffe, såklart! Lite förvirrad undrade jag var han hade gömt bilen men han skrattade och sade att han kommit med tåg, buss och till fots. Från Uppsala.

Du förstår ju hur en nyfiken själ som jag reagerar då. Frågorna kom ut ur min mun, reptilsnabbt. Hur tänker du få med dig hela det här packet då?. Vad gör du i Uppsala? Det finns väl andra ställen närmare om man inte har bil? Och så vidare…

Mannen log med hela ansiktet och jag smälte som smör i en varm stekpanna. Han berättade att han just slutför sin master i ekonomi/barn och kvinnohälsa och ska åka hem till Ghana. Där ska han arbeta med att förbättras sitt lands villkor och det han köpt av mig ska han skeppa dit och troligtvis använda minst tio år. Han visade bilder på sin mobil och strålade av tacksamhet för att han fått denna chans av landet Sverige. Ett land som han alltid kommer att älska, sade han.

Jag blev så rörd att orden ramlade ur munnen på mig. Jag vill inte ha en krona betalt. Jag vill att du tar mitt porslin och åker hem och gör ditt bästa för barn och kvinnor hemma i ditt land och att du äter på mina tallrikar och känner hur gärna jag vill vara med att bidra till att du får en bra start när du kommer hem.

Glädjen i hans ögon lyste. Min glädje blommade inuti min kropp. Jag insåg att de där hundralapparna som jag tyckt varit ”bara symboliska” pengar, betydde hur mycket som helst för honom.
Delad glädje är dubbel glädje. Att få ge bort saker och ting när de landar så sanslöst rätt är som att dansa hela natten till ljuv musik.

Vi blev Facebookkompisar och han lovade att ta kort på tallrikarna med Ghanisk mat på.

Jag vet inte hur det blir med det men kommer det bilder kommer jag att bli jätteglad. Annars så kommer jag att minnas detta ögonblick som ljuv musik resten av mittt liv…

Hur mannen fick in allt porslin i ryggsäcken förblir ett mysterium. Men han sa att det vita med de blå kanterna skulle han vårda lika ömt som en bebis.