Ibland gör man annat än att skriva inlägg i sin blogg. Då svarar man (läs jag) de som undrar varför, att grytan behöver puttra sakta ett tag. Så en dag är maten klar och kan ätas. Då kan man sätta sig till bords och njuta. Har i allt och tydligt fått det bekräftat att tålamod är en ytterst bra del av livet att förkovra. Tingen i livets ständiga rörelse landar sakta, sakta på marken liksom snöflingor en vacker vinterdag i mars. Om man bara låter dem göra det. Rör du små fina sköra flingor smälter de och försvinner.

Tålamod och tacksamhet. Två så oändligt tråkiga ord i dagens snabba samhälle. Inte just precis det mest twittrade kanske, direkt, men oj så fulla av gammal visdom. Gammal visdom kanske inte heller är så sexigt idag, men jösses så potent.

Vid tiden jag befinner mig i, i den åldern jag är i, och med de sorger och bedrövelser, lyckor och roligheter, jag härbärgerar inuti, kan jag bara förundrat kolla på stjärnorna och undra hur de kan stå så rätt som de gör idag….

Kanske har jag en gnutta talang när det gäller att sy ihop påsarna. Dra ihop snörena, mecka samman och blanda ihop ingredienserna. Kanske inte. Men idag sitter jag i min soffa under taket på verandan, i skugga och i sval bris trots stekande hetta och är lika lycklig som Ferdinand under sin korkek.

Det är kanske inte så mycket till snöflingor som landat i mitt varma barbenta snickarbyxshortsknä men väl livets guld.

Just nu har jag inget övrigt att önska!