En gammal vän har gått i pension och får börja ett nytt liv med andra uppgifter. Vi får se vad det blir. Minns när den kom in i mitt liv och tog tjänst i mitt hushåll som väldigt viktig vän. Den kom från ett annat väldigt närstående hem. Då med fat under sig. Den hade givits från en pappa till en dotter och kom till en mamma och där har den bott sedan dess.

Inte nog med att den var en väldigt viktig värdefull gåva. Den blev vald till väldigt viktig helt generellt.
Minns så väl hur det skedde. Det var en väldigt fin människa som bidrog. Hon blev ett år utnämnd till Sveriges Bästa Distriktsköterska. Och jag förstår varför. Hon sade till mig en gång för väldigt länge sedan att när livet är tokigt, rörigt, mörkt och eländigt och i massiv turbulens, liksom livet är med jämna mellanrum, så välj en kopp att ha te eller kaffe i. En som känns så där alldeles speciell. Låt den sen hänga med som ständig följeslagare i vardagen. Tyckte det lät lite konstigt, då, men gick hem och följde hennes råd. Hon hade ju mitt fulla förtroende som klok och vettig person.

Det kom att betyda att koppen hängde med mig på alla mina dagliga resor. Överallt. På jobbens alla mötesplatser, till frukosten, på picknickar, till vänner och i bilen. Och ja, det fanns en del som log lite så där konstigt. Men då skämtade jag bara lite och sade att vi alla har våra egenheter. En del syns bara lite mer än andra…

Koppen med sina vackra blommor har varit en beständig påminnelse om att allt kommer och går. Mörker kommer och går. Ljus kommer och går. Jag har alltid vetat att även koppen har en cykel. Så jag blev inte ledsen när den tappade sitt öra. Det kom stora känslor av tacksamhet över hur mycket den bidragit med i mitt liv, i all sin lilla lilla enkelhet. Inte blir man ledsen när konserten är slut. Man går därifrån i glädje över det man fått uppleva genom tonerna.

Så även här idag med denna enkla lilla kopp. Kanske kan det få bli en vas, eller en kopp att ha nötter i, eller så får den bara fortsätta att pryda sin plats någonstans i huset…