En del att tänka på. Hur vill jag ha hund, vad vill jag göra med hunden, hurudan hund vill jag ha? Hur får jag in ett ”oss” och ett ”vi” i detta?

Att gå tillbaka till tjänstehunderiet är otänkbart. Av många skäl. Jag är inte längre intresserad av att jaga brottslingar. Kanske inte kapabel heller om jag ska vara ärlig och det vill jag nu ju vara. Men visst var det kul att träna hund med likasinnade. Även om kulturen var lite väl macho för min smak. Det gick bättre förr och då, men nu skulle jag nog ruttna ganska fort. Har kanske inte lika dant sätt att tänka träna hund längre. Minns att det fanns en del som jag hade svårt att hantera på träningarna. Det fanns och finns massor av himla bra hundfolk inom tjänstehundssektorn. Och urspårningarna kan man ju alltid välja bort. Men för att ta del av alla träningar måste man ha tjänstehund och en sådan typ av tjänstehund är ju då inte aktuell längre.

Det som var bra dock, var att det aldrig var fråga om byteshandel. En hund skulle vara hund och i kommunikationen så var att höra eller inte höra vad föraren sade inte förhandlingsbart. Det handlade inte om att jag skulle vara galet rolig hela tiden och alltid ha köttbullar i fickorna. Hunden fick helt enkelt höra vad jag sade och göra som jag sade ändå. Jag fick lov att vara en självklar ledare, inte ett kylskåp med mat och en färgglad klown. Att vara en trygg, stabil och lugn ledare som kunde sätta gränser, gav en följsamhet som blev självklar. Både för schäfern och den lilla yorken. Minns att jag, när yorken inte lyssnade, gick bort till honom och lyfte upp honom i nackskinnet. Vi talar om att han lättade typ två centimeter från marken. Höll honom en sekund och ställde ner honom sedan. Helt tyst utan ett ljud, varken från honom eller mig. Sen gick jag därifrån. Sen lyssnade lilla Lucky hela dagen. Och följde mig som en skugga. Länge för att vara york som mest var intresserad av att döda grävlingar trots sin ringa vikt på 1.5 kilo.

Jag slog aldrig, var aldrig elak, tog aldrig till våld. Berömde aldrig med köttbullar när hunden kom när jag ropade. De enda gångerna jag använde hundgodis var vid inlärningstillfället. Då kunde det hända att jag gav en bit. Det var kroppsspråk, attityd, röst och närvaro på riktigt. Och framför allt trygghet, tillit och lugn.

Jag vill alltså gärna ha den träningsgemenskapen som tjänstehunderiet erbjöd. Utan machoinslagen och utan att behöva jaga brottslingar. Men jag vill inte ha byteshandel och jag vill inte ha krav på mig att vara rolig hela tiden. Vem orkar vara kul alltid för att hunden ska göra som jag säger. När jag var ute med flocken hängde de med mig alldeles av sig själva. Jag behövde inte göra något speciellt. Kunde vara som jag brukar, lite Ferdinand. Sen blev det aktion när vi tränade.

Jag vill också veta att hunden kommer när jag ropar, även om det står mellan ett rådjur och en köttbulle.

Jag vill också ha en hund som inte är sönderstressad. I dag upplever jag att vi har hund som vi lever och har barn. Det ska aktiveras och göras saker hela tiden. Nu är jag en yogamänniska som har jobbat med att lära folk att både yoga och meditera. Det finns massor av människor kommer till mig och som gärna vill ha fördelarna med att meditera men inte göra jobbet, dvs att meditera, för det tar för lång tid…. Knepigt va!!! Men att låta det parasympatiska nervsystemet få finnas med i verkligheten är så viktigt. För både folk, fä och djur. Så jag vill alltså ha en hund som kan meditera när det behövs och som kan koppla på strömmen när det behövs.

Så var tar jag vägen… Fortsättning följer!