När barnen åkte till Amerikat förr i tiden, vilket inte var så himla länge sedan, var det nästan alltid Farväl. Det vill säga man menade ”farväl och jag antar att vi aldrig mer ses”. Människor åkte till det förlovade landet undan svält och farsoter för att skapa sig ett bättre liv. En liten del fick verkligen det bättre men många dog redan på resan över havet under eländiga förhållanden.

I dag flyttar barnen, som idag för övrigt har växt om en förälder i det mesta redan vid arton års ålder, över ”ett par år” och jobbar och äventyrar.

De tar helt enkelt bara och hyr ut sitt boende här i Svedala, packar lite väskor, tar barn och i magen liggande icke födda sådana och flyttar dit.

Väl förvissade om att vi ses om ett tag igen. Ingen tänker på missväxt, svält, farsoter, gangsters eller laglöst land ”därborta” längre. Amerikat blev USA och nästan granne med oss här i Sverige. Pölen emellan flygs raskt över istället för att båtas över med löss och skörbjugg.

De tar inte med sig en astrakan för att plantera och de bosätter sig inte i svenskbygden och de bygger inte ett hus från grunden under extremt fattiga förhållanden. De hyr en redan byggd lägenhet i en stad som redan är byggd och väldigt civiliserad. Med mataffärer och shoppingcenter och överflöd av det mesta.

De upplever och de kommer tillbaka hem igen. De säger inte Farväl, de säger Hejdå! En otrolig skillnad och det är bara några generationer i tid emellan.

Min mormor och min farmor levde under ”Farvälets” tid. Det är inte länge sedan jag talade med dem båda.

Jag är så evinnerligt tacksam för att jag lever under ”Hejdåets” tid.

Njut av New York och allt vad den staden kan erbjuda, mina kära kära barn och barnbarn!

Vi ses snart ❤️