Älskade Anna

Det du inte visste om mig var inte värt att veta. Alla mina stolligheter, tillkortakommanden, sårbarheter och hemligheter kände du innan och utan.

Allt det jag tränat på, tränar på, visste du.

Mina katastrofala livsepisoder gick du igenom tillsammans med mig. Du lyssnade, bar, var, stöttade och sade ifrån. Orädd ifrågasatte du. Kärleksfullt lotsade du.

Vi målade, sjöng, spelade och vandrade i skogen.

Vi pratade timme ut och timme in.

Vi mockade sida vid sida. Vi gick hundpromenader tillsammans. Vi red i skogarna tillsammans. Du visade mig hur jag kunde hjälpa dig om du blev getingstungen.

Vi firade att du inte hade ALS genom att fixa en tvärflöjt till dig. Vi spelade ”Ack Värmeland Du Sköna” med Janne Bengtsson, i bilen hem, med tvärflöjten i bagaget.

Vi spelade Sveriges nationalsång på gitarr och tvärflöjt tillsammans. Vi gick på Sylvans Musikskola ihop.

Vi handlade blommor. Vi badade nakna från bryggan i solen. Du knypplade och jag pratade.

Jag hängde hos dig när du blivit sparkad i huvudet av en häst. Följde din resa till ett liv igen.

Vi delade barnens alla sorger, vi rådde och stöttade och pratade oss igenom barnens tokfaser.

Vi var helt och hållet på var sitt håll, totalt generösa mot varandra, tillåtande och aldrig aldrig dömande.

Så fick du detta ohyggliga ALS. Blev personlig assistent och önskade mer än jag förmådde.

Så oerhört smärtsamt ALS! För dig och för alla som är, var, dig nära.

Så ohyggligt svårt att hantera. Som vän, som sjuk, som familj. Denna djävulens sjukdom!

Så svårt att hantera. Så svårt att vara nära. Så svårt att veta vad man ska göra.

Du saknas!

Med kärlek ❤️