Rosorna hemma i min rabatt är ljuvliga att betrakta. Massor av rosa blommor som får ens hjärta att klappa av glädje.

Låt ”Trädgårdstider” på SVT leva, tänker jag.

(Ett inlägg i debatten.)

”Få tips och inspiration till trädgården tillsammans med Pernilla Månsson Colt, trädgårdsmästaren John Taylor, inredaren Malin Persson och kocken Adam Aamann.”

Så beskrivs programmet. Ett underbart inslag i vardagens lapptäcke.

Tänk att få lära sig hur man från frö får en sällsam prakt som lenar ens trötta själ.

Nåja, trött och trött. Det var en överdrift. För det är jag sannerligen inte. Utan inspirerad. Och nu ska SVT lägga ner det hela. Jag läser om alla som går man ur huse och protesterar.

Tänker att bland alla program och i hela det massiva utbud som finns idag så har jag fastnat för en serie som lär oss om det som växer av sig själv. Som knöpplar sig upp ur jorden utan reklam, utan influensers, utan smink och snygga väskor.

Om det som aldrig blir omodernt. Om det som funnits i oceaner av tidevarv. Om livskraft och fotosyntes.

Och även om en klåpare som jag ständigt tar död på de blomster som jag alltid vårdar med ömsint hand och inte fattar vad som felar, så finns nejlikan kvar i sin ursprungliga nejlikeform.

Nejlikan dör inte som väsen.

Om vi tar kål på varandra vi som lever här på jorden och tydligen ibland har lite kämpigt med det där med att hålla sams så kommer det alltid finnas det som växer kvar.

Det känns som om att vi borde lära oss mer, inte mindre, om den fantastiska överlevandekapacitet som våra växter som helhet innehar.

Kanske är nästa grej att jag helt enkelt skaffar en kompost och bidrar till kretsloppet.