Hur gör man när man ber en vän om hjälp och kommer till det där med betalning?

Och vännen i fråga ler snällt och vägrar prata pengar.

Jag står där med skägget i brevlådan…

Ja, när man blir till åren kommen så får vi kvinnor ett visst mått av skägg. Kvinnor SKA INTE ha skäggstubb.

Hur många gånger har jag inte skrattat i glada kvinnovänners sällskap åt detta elände. En vän sade en gång att man inte fick tala om klimakteriet offentligt. Det var väldigt skämmigt. Det är det inte längre. Men kvinnoskäggstubb är väldigt skämmigt. Så därför tänker jag tala om det.

I en annan blogg.

Åter till brevlådan. Hur betalar man en vän som gjort ett jobb åt en och vägrar säga något annat än att ”det jämnar ut sig med tiden”?

Jag vrider och vänder på frågan. Och nu görs jobbet….

Känner hur pannan rynkar ihop sig av grubbleriet.

Vänner som man är rädd om vill man inte köpa billigt ifrån.

Vänner är man ju mån om och vill väl.

Vänner skulle man egentligen betala MER till än andra.

Smyger ut i trädgården där jobbet fortskrider. Har bakat schackrutor till kaffet som jag tänkte bjuda på. Det har regnat och troligtvis är vännen lite blöt om kläderna.

Det känns sisådär…

Grinden som jobbet handlar om är snart färdig och jösses så fin. Mycket finare än jag tänkt mig.

Jag smygfotar grinden och tänker att jag skickar en fråga till universum och ber om hjälp med vad jag ska betala.

Och nej, universum är inte sociala medier.

Det är en klok liten entitet som bor i min kropp.

För det är väl på tiden nu i kvinnoskäggstubbens tidevarv,

att jag lär mig lyssna efter svaren inuti och inte utanför.

Tränade lite på min kammare och upptäckte att svaret låg i det enklaste. Berättade helt enkelt hur jag kände det och vips var vi överens om hur det där med pengar skulle gå till.