Ord utan ögon kan komma att betyda någonting annat än det du avsett.

Det är verkligen kloka ord som har bäring när man bloggar.

Jag inser att min blogg har betydelse för olika människor. På olika sätt för olika människor.

Olika människor väger in olika saker i mina ord.

En del är bokstavstroende, andra försöker analysera och en del vill hitta undermeningar.

Ibland ringer det och det undras varför jag inte bloggat?

Andra gånger får jag sms med frågor om hur jag menat!

En del mailar och har konversation runt det jag skrivit.

Någon hamnar i mitt kök och vill ha råd.

En ifrågasätter vad jag skriver.

En annan vill ha mer av ett visst ämne som jag tagit under lupp.

Ibland kan jag undra över det faktum att det är så många som läser. Jag tittar i min statistik och funderar över hur det gick till???

Jag började blogga för att jag ville lära mig hur det går till att blogga.

Läste Carl Bildt´s blogg, som jag verkligen kan rekommendera, och ville kommentera något han skrivit. Då fick jag frågan om jag bara ville kommentera eller om jag också ville starta en egen blogg. Och nyfiken som man är så kan man ju inte missa en sådan chans att få lära sig något nytt.

Eller hur??? 🙂

Så jag startade en blogg. Och skrev någon tid. Och slutade. Och blev ifrågasatt. Inte kunde jag väl sluta skriva nu heller?

På den vägen är det. Jag har inga budskap. Jag har ingen mission. Jag vill inte förmedla något viktigt i mitt liv. Det var bara ett bananskal jag halkade på. Precis som när jag började yoga. Det var bananskal den gången också. Den gången förändrade bananskalet mitt liv. Som bananskal har gjort så många gånger i mitt liv. Mitt enda bidrag har varit att aldrig säga nej.

Så har det bara blivit. Och så det har blivit. Riktigt mycket erfarenhet har bananskalen gett mig.

Men nu kan jag känna att det finns många som bryr sig mycket om vad jag skriver.

En sade till och med att jag inte behövde fortsätta med min utbildning för det räckte med att läsa min blogg.

Då får Gunnarsson hicka!
Shit. Betyder mina ord så mycket? Hur ska jag då förvalta det?

Jag som aldrig vet vad jag ska skriva om när jag sätter mig vid spakarna. Jag startar helt enkelt bara upp och låter flödet mellan hjärna och fingrar, bokstäver och tangenter flöda. Det bara kommer ut ord och bokstäver. När jag skrivit klart brukar jag läsa igenom och undra om det som står där  var vad jag ville skulle stå där.

Ibland ändrar jag meningsbyggnader men inte ofta.

Någon gång tänker jag på vad jag skrivit och känner att det var väl kanske…………..

Men jag ändrar inte gärna. Det som sagts det är skrivet och det finns.

En gång har jag ändrat i efterhand. Det var när en kär vän censurerade mig när jag skrivit om klimakteriet. LITE för privat sades det.

Vad vet jag?

Min blogg är rent och ursprungligt jag. Jag hade aldrig någon tanke på att någon skulle läsa den. Och så följer du och flera med mig. Det är jättekul. Faktiskt helt fantastiskt.

Ibland när jag inser hur många som läser och bryr sig,  känner och tänker jag att jag måste hyfsa till mig och fundera på budskap och formuleringar. Men sedan tänker jag;

– att varför läser du?

Jo, förmodligen för att jag skriver just som jag gör. Om jag börjar censurera, tänka och fundera så kanske det inte blir jag längre. Och om du läser det jag skriver så kanske du slutar med det  om  jag hyfsar till mig för mycket.

Och det vill jag ju inte 🙂

För läser gör du ju uppenbarligen om du kommit så här långt utan att jag hyfsat något!
🙂

Välkommen åter min vän!