Slutfasen av mina medicinstudier handlar om…

…psykiska sjukdomar.

Nedan följer lite ur vårt studiematerial.

 

Psykiska störningar och sjukdomar

Psykisk hälsa

Själslivet är för många något av ett mysterium. För en del människor är det känslorna som är svåra att förstå sig på, för andra kan det vara de tvära kasten mellan olika stämningslägen som är jobbigt att förhålla sig till. Vissa människor upplever stress väldigt påfrestande medan andra mycket lättare kan hantera pressade situationer. ”Att göra allting rätt” eller att vara perfektionist på ett världsligt plan betyder inte per automatik att själen eller den psykiska hälsan följer med linjärt med prestation eller framgång.

Men vad är då psykisk hälsa? Psykisk hälsa är viktig för att människan ska må bra och fungera i samhället. Den fysiska hälsan påverkas i hög grad av hur vi mår psykiskt och många fysiska sjukdomar påverkar vårt psykiska hälsotillstånd. Psykisk hälsa är ett stort begrepp som liksom andra termer i psykologin är svårt att mäta eller helt adekvat beskriva. Psykologin som vetenskap använder istället ofta flera andra faktorer tillsammans för att definiera ett begrepp. Andra metoder att redogöra för ett begrepp är genom att sätta det i sitt sammanhang, i relation till någonting annat. Psykisk hälsa skulle tillexempel kunna definieras utifrån flera olika faktorer eller fenomen tillexempel självständighet, självkännedom, verklighetsanpassning, personlighetsutveckling, självförverkligande, välbefinnande och lycka. Dessa faktorer speglar alla den psykiska hälsan men ingen kan enskilt definiera den.

Vad är psykisk sjukdom?

Att diagnostisera

Att ha ett avvikande beteende i ett eller flera sammanhang betyder inte att personen i fråga lider av en psykisk sjukdom eller störning. Inte förrän ett beteende blir dysfunktionellt för sig själv eller för andra/ samhället klassas avvikelsen som en psykisk sjukdom eller störning. I dag finns det två allmänt accepterade sätt att diagnostisera psykiska åkommor med; ICD- 10 och DSM- IV. Det är bara läkare och psykologer som kan använda dessa och ställa diagnoser vilka också står under socialstyrelsens tillsyn. Dock kan kunskapen om dessa diagnostiska material vara av nytta för allmänheten för att kunna veta utifrån vilka grunder och kriterier som diagnosen ställts.

Diagnosen är viktig så att patienten kan få rätt vård, behandling och rehabilitering. Symtom som t.ex. ångest, förekommer vid helt olika psykiska tillstånd och kräver olika behandling.

Diagnostik av psykiska störningar

En psykiatrisk diagnos ställs utifrån individens symtom kopplade till den livssituation han/hon befinner sig i. För att få ett underlag för att kunna ställa en psykiatrisk diagnos genomförs:

• Intervjuer med patienten samt med dennes familj och andra i hans närhet.

• Observationer av patientens beteende (egna samt av anhöriga och vårdpersonal)

• Olika psykologiska tester • Laboratorieprover eller andra undersökningar som kan utesluta fysiska

(somatiska) orsaker t.ex. datortomografi, EEG, mätning av hormonhalter i blodet. Att utesluta fysiska orsaker är viktigt eftersom t.ex. hjärntumörer och andra fysiska orsaker kan ge liknande symtom.

Global funktionsskattning

Som människor och sociala varelser är vi mycket beroende av att fungera tillsammans med andra. Psykisk störning och psykiska sjukdomar leder ofta till social isolering och utanförskap och är framförallt ett socialt funktionshinder. Graden av psykisk störning och behovet av psykiatrisk vård beror i hög grad på hur individen fungerar i sociala sammanhang samt på graden lidande personen i fråga upplever. När man bedömer psykiska tillstånd beaktas den psykologiska, sociala samt yrkesmässiga funktionsförmågan. Denna bedömning görs med hjälp av den så kallade Globala funktionsskattningsskalan (GAF-skalan). Funktionsförmågan bedöms utifrån ett hypotetiskt kontinuum, där psykisk hälsa respektive psykisk ohälsa utgör de bägge polerna. GAF-skalan ger en fingervisning av hur svår problematiken är samt hur mycket stöd alternativt vård personen i fråga är i behov av.

Psykologiska/ Psykiatriska begrepp

Skilj på: Psykisk störning vs. personlighetsstörning

Psykisk störning är ett tillstånd där en person har förändrat sitt sätt att fungera både psykiskt och socialt, så att hela hans/ hennes livssituation har påverkats på ett negativt sätt. Personen upplever ett betydande lidande, har en funktionsnedsättning eller ett vårdbehov för att kunna fungera.

Med personlighetsstörning menas tillstånd där individer över 15år har ett genomgående varaktigt mönster av upplevelser och beteenden som påtagligt avviker från vad som allmänt sett förväntas i personens sociokulturella miljö. Denna typ av störning karaktäriseras av oflexibilitet, instabilitet samt leder till försämrad funktion i arbete eller socialt. Det kan t.ex. vara en person som är starkt misstänksam, som får svårigheter i relationerna med andra och som får samarbetssvårigheter, vilket leder till isolering.

Psykolog vs. Psykiater

En psykolog är specialist i psykologi. En femårig universitetsutbildning leder till psykologexamen med ett efterföljande år av praktisk tjänstgöring som leder till

legitimation. Psyklog är ett, av socialstyrelsen, tittelskyddad yrkesnamn där yrkesgruppen med ensamrätt får bedriva psykologisk behandling. Psykologisk behandling inbegriper flera olika inriktningar samt metoder t.ex. psykodynamiskinriktning och kognitiv beteende terapeutiskbehandling (KBT).

En psykiater är en legitimerad läkare med inriktning på psykiatri. En psykiater är specialist inom det medicinska området där användandet av psykofarmaka är väl använt som behandlingsform.

Psykoterapeut är en specialist inom psykoterapi. Denna vidare utbildning riktar sig främst till psykologer. Drygt 65% av de legitimerade psykoterapeuterna är psykologer och bara 10-15% är läkare respektive socionomer. Övriga psykoterapeuter har fått söka dispens för att få gå utbildningen och är som regel sjukvårdsutbildade alternativt präst som utbildningsbakgrund. Den psykoterapeutiska behandlingen skiljer sig åt beroende på vilken inriktning personen i fråga har som grund. Se exempel nedan.

Exempel på Psykologisk behandling och några olika inriktningar

KBT –kognitiv beteende terapi Psykodynamisk terapi Gestaltterapi Familjeterapi Socialpsykologisk terapigrund Existentiell terapi Idrottspsykologi med inriktning mentalträning och coatching Behavioristisk psykoterapi

Beteende terapi/ inlärningsteoretisk terapigrund Interpersonell terapi

Kognitiv funktion – vår förmåga att förnimma tänka och lära (fundamentala funktioner hos den intakta hjärnan). Utgör basen för att vi ska kunna fungera i de miljöer, sammanhang och uppgifter vi själva väljer samt utgör grunden för att vi ska kunna fungera i arbete och socialt, kunna navigera genom livet och uppnå oberoende.

Orsaker till psykiska störningar

Orsakerna till psykisk störning är fortfarande inte helt klarlagda. Det finns ett flertal förklaringsmodeller. Av tradition finns två huvudinriktningar, en naturvetenskaplig och en humanvetenskaplig. Enligt den humanvetenskapliga förklaringsmodellen, är det störningar i samspelet människor emellan, som är orsak till psykiska störningar.

Enligt den naturvetenskapliga förklaringsmodellen är orsakerna ärftliga eller beror på störningar i hjärnans aktivitet. Undersökningar som mäter störningar i hjärnans aktivitet har stor betydelse. Ett tredje sätt att förklara orsaken till psykiska störningar är olika inlärningspsykologiska teorier.

Idag finns också ett socialpsykiatriskt synsätt, där man betonar den sociala bakgrunden till psykisk ohälsa och behandlingsinsatser på social grund. De senaste årens forskning har gjort att de olika förklaringsmodellerna har närmat sig varandra. Man vet idag att störningar i signalsubstanserna i hjärnan har stor betydelse vid olika psykiska besvär och i många fall har arvet stor betydelse. Emellertid påverkar olika psykologiska behandlingar signalsubstansernas nivåer vilket betyder att forskarna inte är överens om ”hönan eller ägget kom först”. Det vill säga; beror den psykiska sjukdomen av att det uppstår en obalans i hjärnan eller uppkommer obalansen av yttre levnadsmässiga faktorer. De olika synsätten har i hög grad påverkat vård och behandling.

Psykiska sjukdomar, symtom och behandling

Ångest och oro

Ångest och olika orostillstånd är mycket vanliga. Vissa ångesttillstånd kan ha samband med olika former av depression. En vanlig orsak till ångest är missbruk av alkohol och andra droger. I de flesta fall finns ingen förklaring till ångesttillstånden. Ångest kan uppträda i många olika former vilka ofta klassificeras enligt följande:

• Generell ångest. Personen går i ständig ängslan och oro över sig själv eller omgivningen. Symtom är oro, sömnlöshet, anspänning, muskelspänningar och koncentrationssvårigheter. Ibland kan detta vara ett delsymtom i en depression. Vissa sjukdomar t.ex. tyreotoxikos, kan ge sådana symtom och måste uteslutas innan någon behandling sätts in.

• Paniksyndrom/ Panikångest kan vara panikattacker och uppträda utan förvarning eller också kan det finnas någon utlösande händelse. Symtom är hjärtklappning, svettning, darrningar, kvävningskänsla, smärta i bröstet, illamående, yrsel. Personen tror att han ska dö. Ångestattacken varar 15-20 minuter och är mycket obehaglig. Rädsla för nya attacker kan utlösa en panikattack, som gör att personen får kroniska besvär med ett betydande funktionshinder. Vanliga ställen där ångestattacker utlöses är folksamlingar, allmänna kommunikationsmedel, varuhus, köer etc. Många personer har svårt att vara ensamma och måste ha sällskap.

• Social fobi finns hos ca 10 % av befolkningen och innebär ångest och rädsla för att bli föremål för andras uppmärksamhet, för något som uppfattas generande och förödmjukande. Följden blir att personen försöker undvika liknande situationer och har svårt att på ett naturligt sätt umgås med andra. Han/hon drabbas av dåligt självförtroende.

Tvångssyndrom. Personer med tvångssyndrom har återkommande tankar som upplevs som påträngande och svåra att tränga undan. Tvångstankar kompenseras ofta acv en tvångshandling som hämmar ångesten. Tvångstankar och tvångshandlingar styr personens vardag. Tvånget kretsar ofta kring, renlighet, aggressivitet, sexualitet och säkerhet.

Behandling av ångestsyndrom

Tidigare ordinerades olika former av benzodiazepiner vid oro och ångest. Denna behandling gav endast en allmän dämpning av symtomen. Idag kombineras SSRI preparat med olika former av kognitivbeteendeterapi (förändring av personens reaktionssätt och handlingsmönster, t.ex. avslappningsträning).

Vid generell ångest ges Bussar eller SSRI preparat som Cipramil, Fontex, Zoloft. Vid panikångest ges Cipramil, Fontex, Zoloft eller tricykliska antidepressiva som Anafranil. Vid social fobi ges Cipramil, Zoloft, Fontex samt beteendeterapi Bensodiazepiner ges idag bara som andrahandspreparat och ofta i samband med akuta tillstånd, exempelvis vid panikångest. Föreskrivningen av bensodiazepiner är restriktiv beroende på missbruksrisken.

Psykoser

Psykoser är ett samlingsnamn för en rad psykiska störningar. I huvudsak anses en person som drabbas av vanföreställningar och/ eller hallucinationer lida av psykoser. Emellertid påverkas ofta personens hela världsbild i mycket högre utsträckning än vad denna beskrivning ger uttryck för. Den som drabbas av en psykos har ofta en förändrad kognitiv funktion, ett förändrat tal, förändrad perception, förändrat beteende vilket även omfattar emotioner. Det svåra inom denna grupp individer är att det inte finns någon gemensam etiologi, ingen enhetlig prognos, ingen enhetlig symtomatologi, inga enhetliga kognitiva störningar, mycket varierande funktionsnivå samt ingen gemensam reaktion på behandling. Det är en natt svart bild som målats upp men trots denna besvärliga beskrivning finns det hopp. En gemensam helhetssyn kan sammanfattas med hjälp av stress-sårbarhets modellen. Den beskriver hur stress utlöser psykoser hos en sårbar individ samt tar hänsyn till interaktionen mellan biologiska, sociala och psykologiska faktorer.

Ett psykotiskt tillstånd är mycket allvarligt. Personen har svårt att klara sig själv och söker kanske inte heller hjälp, eftersom han/hon ofta saknar sjukdomsinsikt. Han/ hon kan leva i ett drömtillstånd, eller snarare i en mardröm. Ibland kan det vara svårt att bedöma om en person verkligen är psykotisk på grund av dess olika och skiftande symtombild. Det är inte ovanligt att den psykiskt sjuke isolerar sig och inte har kontakt med andra.

Man skiljer på två olika psykoser beroende på orsaksbakgrund: • Organiska psykoser • Funktionella psykoser

Organiska psykoser har någon fysisk orsak, t.ex. hormonella problem, förgiftningar, missbruk (haschpsykos), hjärntumörer, förlossningsskador. Funktionella psykoser kan indelas i reaktiva psykoser, schizofrena syndrom och förstämningssyndrom. Orsakerna till dessa är inte klarlagda.

Reaktiva psykoser

Reaktiva psykoser är tillstånd som kan uppkomma i samband med starka livsupplevelser. Som individer är vi olika känsliga inför att klara starka upplevelser. Graden av det som upplevs sätts i förhållande till individens förmåga att handskas med svåra upplevelser. Exempelvis är det Vietnamveteraner som efter Vietnamkriget fick olika reaktiva psykotiska tillstånd till följd av krigsupplevelser (skilj från PTSD –Post Traumatiskt Stressyndrom). Långvarig samtalsterapi, stöd och hjälp, gör att den reaktiva psykosen går tillbaka spontant.

Schizofrena syndrom

Schizofreni är ett samlingsnamn för psykotiska störningar som har gemensamma drag. Sjukdomen har funnits så länge vi vet och den har beskrivits i olika tidsepoker och kulturer. Ungefär mellan 0,5 – 1 % av världens befolkning har sjukdomen. I Sverige beräknas ca 30 000 personer ha diagnosen schizofreni. Schizofreni, är hos en grupp av patienter relativt lindrig, med få symtom och där

personerna klarar sig relativt bra själv. En stor grupp patienter har mer eller mindre behov av vård och tillsyn och står på medicinsk och/eller annan behandling. Tidvis klarar sig personerna i hemmet med viss hjälp. En tredje mindre grupp har mer eller mindre behov av ständig vård och behandling. Personerna har ett varaktigt funktionshinder även mellan de psykotiska skoven.

Sjukdomsdebut och förlopp

Sjukdomen debuterar i regel i 20-30 årsåldern men den förekommer även hos yngre. Förloppet är vanligtvis smygande med gradvis ökande symtom under tonåren. I en del fall sker ett akut insjuknande med svåra psykotiska symtom.

Symtom

Symtombilden är helt avgörande för att kunna ställa diagnos. För diagnosen schizofreni krävs att patienten uppvisar minst två av nedanstående symtom i det akuta stadiet, samt att typiska symtomen finns kvar efter sex månader eller har mildrats med hjälp av medicinering.

Vanföreställningar. Personen upplever och betraktar omvärlden på ett annorlunda sätt. Paranoida vanföreställningar av olika slag förekommer. Vanföreställningar kan gälla honom själv och personer i omgivningen. Tankepåsättning, eller en föreställning att någon kan kontrollera individens tankevärld, är vanligt. Personen har störd veklighetsuppfattning och saknar sjukdomsinsikt. Hallucinationer gäller samtliga sinnen, rösthallucinationer är vanligast. Individen hör en eller flera röster, många gånger upplevs de som hotfulla och helt verkliga. Den schizofrene har svårt att skilja ut olika sinnesintryck. Det kan ta sig i uttryck att alla ljud, som normalt finns i vår omgivning, upplevs lika starka. Om personen dessutom har rösthallucinationer kan världen bli kaotisk.

Splittrade associationer/ desorienterat tal innebär att personen har svårt att föra ett sammanhängande samtal och logiskt resonemang. Han tolkar innebörden av orden felaktigt och kan dessutom utifrån sin tankevärld skapa egna ord och uttryck.

Affektiva störningar innebär att den schizofrene uppvisar onormala känslomässiga reaktioner. Det kan vara inga reaktioner alls eller onormala starka reaktioner inför någon händelse.

Enligt Bleulers teori finns det fyra utmärkande grundsymtom vid schizofreni. Ett eller flera kan förekomma, de sammanfattas i fyra A: n. Autism, självförsjunkenhet. Personen är inte kontaktbar. Orsaken tros ligga i att han upplever omgivningen hotfull och orkar bara med sitt inre kaotiska liv. För individen är det ett sätt att överleva.

Associationsstörningar innebär att ord och uttryck tolkas utifrån den schizofrenes tankevärld. Affektiva störningar anses vara en störning i kontrollen av impulser. Detta kan även ta sig uttryck i onormala handlingar. Vid för svår ångest kan det leda till

våldshandlingar, skratt, gråt eller aggressiva utfall. Ibland uteblir en känslomässig reaktion. Ambivalens anses vara en störning i viljelivet. Även i normala valsituationer kan personen ha svår ångest. Ibland kan han uppleva sig vara två personer. Det har samband med den svaga jagidentiteten, att ibland välja, att vara en annan person eller att ”någon” har befallt honom att vara en viss person.

Behandling vid schizofreni

Vid akuta psykotiska symtom är det viktigt att behandlingen startar så snart som möjligt. Numera gör man tidiga insatser i personens hemmiljö. Detta sker med akuta, mobila psykiatriska team. Att tvångsomhänderta en psykotisk person med hjälp av LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) kan bli mycket traumatiskt för personen i fråga. Samarbete sker med familj och närstående. Man bör eftersträva att i första skedet inte behandla med läkemedel.

Ofta ges en medicinsk underhållsbehandling, i regel neuroleptika, som har en allmän antipsykotisk effekt och dämpar symtom som hallucinationer och vanföreställningar. Dessa läkemedel har även en lugnande effekt och en dämpande effekt på ångest och olika spänningstillstånd. Neuroleptika är inte beroendeframkallande. Medlen får en förstärkt effekt om man dricker alkohol. För patienter som har svårt att sköta sin medicinering kan man ge långtidsverkande neuroleptika som depåinjektion.

Biverkningarna är många, vilket gör att dessa läkemedel är omdiskuterade. Psykiska biverkningar:

• allmän trötthet, upplevelse av tröghet i tänkandet.

Vegetativa (kroppsliga) biverkningar: • muntorrhet, • ackommodationsstörningar, dvs. svårighet att ställa in synskärpan på olika

avstånd, • förstoppning, • blodtrycksfall och hjärtklappning

Neurologiska biverkningar:

• Parkinsonliknande symptom med stelhet, nedsatt rörlighet och skakningar i händerna (tremor)

• akatisi, dvs. oro och rastlöshet, som gör det svårt för personen att sitta stilla,

• dyskinesi, dvs. ofrivilliga ryckningar och muskelrörelser i ansiktet, armar och ben

Mot de neurologiska biverkningarna ges antiparkinsonmedel som Akineton, Disipal. Ibland kan det var svårt att veta om det är biverkningar av läkemedlet eller om patienten har för låg dos.

Hormonella biverkningar: • viktökning pga. ökad aptit, minskad aktivitet och en lägre

ämnesomsättning, menstruationsstörningar och impotens.

Biverkningar på huden: • allergiska reaktioner vid kontakt med läkemedlet, • ökad känslighet för solljus, vilket kan ge fläckig hud.

Exempel på neuroleptika är: Risperdal, Esucos, Haldol, Mallorol, Siqualone, Fluanxol Leponex, Hibernal, Truxal.

Behandlingseffekten fördubblas om man till en avvägd medicinering lägger till psykosociala åtgärder. Att integrera hela personens världsbild i behandlingen har visat sig framgångsrikt. I denna behandling ingår; Kognitiv träning, behandling av social funktion/ social färdighetsträning och familjestöd.

Kognitiv träning ska hjälpa patienten att finna strateger och vidta träningsprogram för att han/ hon ska kunna återta eller kompenseras för den förlorade funktionen. Social funktion/ social färdighetsträning omfattar interpersonellt beteende och hur han/ hon klarar vardagliga rollfunktioner som exempelvis att vara arbetskamrat, kärlekspartner eller lägenhetsinnehavare. Den sociala funktionen är högst betydelsefull för en god livskvalitet och säger mer om prognosen och framtida vårdbehov än diagnos och symtom.

I familjestöd ger man familjen utbildning, stöd och information för att kunna stödja och hjälpa den schizofrene.

Förstämningssyndrom

Depression innebär en affektiv påverkan. Stämningsläget sänks liksom minskat emotionellt engagemang och brist på lust är centrala attribut i en depression. Sättet att tänka påverkas på ett negativt sätt där personen i fråga ofta ser på tillvaron som opåverkbar, hopplös och dyster. Livet kan till och med te sig meningslöst ur den deprimerades ögon med påföljande suicidtankar. Den kognitiva funktionsförmågan präglas ofta av svårigheter att fatta beslut samt drabbar ofta koncentrationen. Fysiologiskt påverkas ofta sömnmönstret samt aptiten. Depression är tillskillnad från psykoser ett tillstånd med enhetlig symptombild och liknande prognos. Trots detta innebär inte diagnosen depression ett homogent tillstånd. Det förekommer stora skillnader mellan individer som ändå uppfyller samma diagnoskriterier.

Risken att under sitt liv få en depression är relativt stor. Depression är ett folkhälsoproblem idag där var fjärde man och varannan kvinna beräknas få någon form av depression under sitt liv.

Depression

Depression finns i huvudsak i två inriktningar: • egentlig depression (unipolär depression), • bipolär syndrom

Egentlig depression Denna typ av depression är den vanligast förekommande. Återkommande depression kallas också unipolär depression. Stämningsläget är sänkt under flera månader ibland längre för att därefter åter bli normalt. Depressionen återkommer ibland efter ett halvår, ibland dröjer det flera år. Den kan vara av olika svårighetsgrad och är individuell.

Orsaker

Olika förklaringsmodeller finns. Enligt den naturvetenskapliga förklaringsmodellen är orsaken ärftlighet eller att det finns en medfödd predisposition av hjärnans signalsubstanser. Denna sårbarhet utlöses av speciella psykologiska eller miljömässiga händelser. Andra åskådningar specificerar ofta vad dessa speciella händelser utgörs av. Enligt den humanvetenskapliga förklaringsmodellen är orsaken obearbetad sorg och övergivenhet i tidig ålder.

Symtom

Minst fem av följande symtom ska förekomma under minst två veckor för att diagnosen egentlig depression ska kunna ställas:

• nedstämdhet under större delen av dagen • klart minskat intresse av alla aktiviteter • betydande viktnedgång eller viktuppgång, minskad eller ökad aptit • sömnstörning • psykomotorisk hämning, långsamma rörelser och tröghet i handling • svaghetskänsla eller brist på energi så gott som dagligen • känsla av att vara värdelös, överdrivna eller obefogade skuldkänslor • minskad tanke- och koncentrationsförmåga samt obeslutsamhet • återkommande tanker på döden, självmordstankar, planer på självmord

eller självmordsförsök.

Depressionen kan upplevas svårast på morgonen då vissa får svår ångest och personen i fråga kan börja fundera på hur han/ hon ska orka genomleva dagen. Som medmänniska kan man uppleva stora svårigheter att avleda och få honom/henne på andra tankar. Tilltal som ”det blir nog snart bättre” hjälper inte. Närhet och förståelse från omgivningens sida är viktigt. Det är viktigt att lyssna,

försöka förstå och ha acceptans inför hur personen känner och upplever sin situation. Isolering är ett vanligt fenomen hos en deprimerad person. Det är viktigt att motivera personen att söka hjälp då han/ hon ofta själv har svårt att vidta åtgärder. Om situationen förvärras eller förändring uteblir är det viktig att vara observant på eventuella självmordstankar/ självmordsförsök och inte lämna honom/ henne ensam.

Hela kroppen går på sparlåga. Puls och blodtryck sjunker, tarmrörelserna blir långsamma, vilket kan leda till förstoppning. Utan behandling kan detta vara ett livsfarligt tillstånd.

Bipolär syndrom

Som namnet antyder finns det två poler i denna sjukdomsbild. Å ena sidan depression å andra sidan det motsatta förhållandet, mani. Mani, eller den något lindrigare formen hypomani, ger ett förhöjt stämningsläge. Den drabbade kan uppleva dessa perioder av ökad energi och minskat sömnbehov positivt. Trots denna upplevelse är detta tillstånd mycket allvarligt då kroppens fysiologi sätts ur balans och snurrar på högvarv. Får kroppen inte hjälp att återhämta sig finns det risk att kollapsa av denna överaktivitet.

Perioderna kan variera med skiftningar under en och samma dag till månader eller år och variera i svårighetsgrad. I regel finns ingen yttre händelse som utlöser vare sig depressionsfasen eller manifasen.

Depressionssymtomen skiljer sig inte avsevärt från dem vid den egentliga depressionen. För att ställa diagnosen bipolär depression ska patienten ha minst tre av följande symtom under den depressiva fasen:

• nedstämdheten är annorlunda än t.ex. vid sorg, • nedstämdheten värst på morgonen, • tidigt uppvaknande, • stark psykomotorisk hämning, långsamma rörelser och tröghet, • betydande viktminskning och aptitlöshet,

• överdrivna eller obefogade skuldkänslor.

Personen kan inte känna lust eller glädje och heller ingen glädje över något positivt som inträffat. Liksom vid den egentliga depressionen finns självmordstankar och risken för självmordsförsök är stor. Många gånger är det personens handlingsförlamning och nedsatta förmåga att fatta beslut som räddar honom från att ta sitt liv. Det är därför viktigt att han/ hon inte lämnas ensam.

Manisk fas

Den depressiva fasen följs av en manisk fas. Den karakteriseras av: • uppskruvad sinnesstämning, minskat sömnbehov

• irritabilitet, aggressivitet • starkt ökad självkänsla, personen kan få storhetsidéer, ofta av paranoid

karaktär • tankeflykt, personen associerar på ett orealistiskt sätt, kastar sig från tanke

till tanke • ökad aktivitet inom alla områden, ekonomi, sexualitet, olika handlingar. • talar ständigt, associerar hela tiden utifrån vad andra säger, tror sig veta

bäst.

I den maniska perioden blir relationerna med andra människor klart försämrade. Personen upplever dock det maniska tillståndet som positivt. Han/ hon får en förvrängd verklighetsuppfattning av sin egen förmåga. Den maniska perioden brukar nå sin topp, då personen i sin överaktivitet, varken äter eller sover. Om han/ hon inte får vård kollapsar han/ hon till slut. Under den maniska fasen struntar den sjuke i regel i sin medicinering, vilket förvärrar tillståndet. Det är inte ovanligt att personen måste tvingas till vård (LPT).

Vården av maniska personer ska präglas av lugn och avskildhet. Så få vårdare som möjligt i patientens närhet är det bästa. Den sjuke måste få sova, vila och äta. En anpassad sysselsättning är också viktig och gör att personen inte far omkring på grund av brist på aktivitet.

Behandling

Läkemedelbehandling är nödvändig i det akuta skedet men i regel även som underhållsbehandling. De läkemedel som i huvudsak används är litium och neuroleptika. Litium är ett ämne som normalt finns i kroppen. Det har en stämningsreglerande effekt och som ”kapar av topparna”. Litium har en ”smal terapeutisk bredd”, dvs. för att få en önskad effekt finns risk för överdosering. Därför följs litiumbehandling alltid upp med blodprover, som visar koncentrationen i blodet. Biverkning av litiumbehandling är:

• illamående och kräkningar • skakningar i händerna • trötthet • ökad törst

• ökad urinmängd

• viktökning. Samtalsbehandling är annan viktig behandlingsinsats och som är lämplig när patienten befinner sig i fasen mellan mani och depression.

Behandling av depressioner

Liksom vid den maniska fasen är läkemedelsbehandling viktig. Behandlingen är den samma för bägge typerna av depression. De vanligaste läkemedlen är antidepressiva läkemedel. De finns av två typer:

• tricyklist antidepressiva, • SSRI preparat.

Antidepressiva läkemedel är hämningslösande, det kan göra att patienten kommer ur sin handlingsförlamning. Detta innebär att risken för självmord ökar (den stämningshöjande effekten är inte lika snabb). Patienter med självmordsrisk bör därför läggas in på sjukhus eller vara under uppsikt minst några veckor efter behandlingens början. Antidepressiva läkemedel har en stämningshöjande effekt så att stämningsläget blir normaliserat.

Valet av läkemedel beror på hur svåra symtom personen har. Vid svåra symtom ges tricykliskt antidepressiva läkemedel. SSRI preparat ges vid lindrigare besvär. I regel kan personen behandlas i öppenvården. Vid uttalad självmordsrisk och vid svåra symtom, läggs han/ hon in på sjukhus. Vid sömnsvårigheter ges något sömnmedel, t.ex. benzodiazepiner, som Stesolid, Sobril eller Rohypnol. Benzodiazepiner har en beroendeframkallande effekt och bör inte ges till personer som har ett alkoholmissbruk.

Antidepressiva läkemedel är inte beroendeframkallande men kan ge följande biverkningar vid för hög dosering:

• muntorrhet • yrsel, blodtrycksfall och hjärtklappning • problem med vattenkastningen • förstoppning • ackommodationssvårigheter, svårigheter att ställa in synskärpan på

avstånd.

Andra behandlingar som är vanliga vid depressioner är: • ECT (Electro Convulsive Treatment), elbehandling, ges till personer med

svår depression och där läkemedelsbehandling inte hjälpt • Ljusbehandling, hjälper personer som drabbas av vinterdepressioner • Samtalsbehandling och kognitiv beteendeterapi.

Material från länkar:

http://www.sos.se/fulltext/110/2002-110-16/sammanfattning.htm Öst, Lars-Göran (2006), KBT -Kognitiv beteendeterapi inom psykiatrin, Natur och Kultur, Stockholm. Passer, Michael, Smith, Ronald (2003) Psychology –The science of mind and behavior 2ed, Von Hoffman Press, USA.

ADHD hos barn och vuxna

Sammanfattning

Socialstyrelsens slutsatser

Uppmärksamhetsproblem, överaktivitet och svårkontrollerad impulsivitet hos barn har beskrivits i den vetenskapliga litteraturen sedan mycket länge. För många barn ger dessa problem allvarliga svårigheter i hem, skola och på fritid. Problemen leder ofta till att de själva, föräldrar, lärare eller andra i omgivningen söker hjälp. Dessa problem kan också kvarstå i vuxen ålder.

Diagnostik

Det finns en kärna av kliniskt relevanta beteendeproblem som avgränsats med hjälp av operationellt definierade kriterier. De två internationella diagnossystem som används idag är WHO: s ICD- 10 och Amerikanska Psykiatriska Föreningens DSM-IV. I ICD-10 används beteckningen hyperaktivitetsstörning. I DSM-IV används begreppet ADHD. En undergrupp av ADHD är hyperaktivitetssyndrom med samtidig uppmärksamhetsstörning. Denna motsvarar väsentligen hyperaktivitetsstörning i ICD- 10, vilken är den snävaste definitionen och avgränsar gruppen av barn med allvarligast problem.

I klassifikationssystemen finns, generellt för alla störningar, angivet hur många symtom som måste föreligga. I de flesta fall är det dock inte tydligt uttryckt vilken svårighetsgrad av symtomen som måste föreligga för att kriteriet skall anses uppfyllt. Det finns inte några generellt accepterade metoder för hur denna svårighetsgrad skall bedömas. Till kriterierna hör att problemen skall förorsaka kliniskt signifikant funktionsnedsättning. Någon klar och entydig definition av vad som menas med kliniskt signifikant funktionsnedsättning finns inte. Detta skapar förutsättningar för att det kan bli stor variation i den enskilda bedömningen. Empiriska studier talar dock för att man med tränade kliniker som bedömare når en mycket hög grad av samstämmighet.

Den vetenskapliga dokumentationen gäller huvudsakligen hyperaktivitetssyndrom som inkluderar såväl hyperaktivitet som uppmärksamhetsstörning. I de flesta studierna har diagnosen satts enligt DSM-systemet.

De enskilda komponenterna, uppmärksamhet, aktivitet och impulsivitet går tillbaka på egenskaper som sannolikt är kontinuerligt fördelade i befolkningen. Det är dock okänt om fördelningen av dessa egenskaper i befolkningen är normal eller sned. Kriteriesammanställningen i diagnossystemen strävar mot

kategorisk, entydig klassifikation i syfte att identifiera de barn som behöver hjälp. Problemet att avgränsa diagnostiska grupper i kontinuerliga fördelningar är inte unikt för ADHD utan gäller även en lång rad andra tillstånd som t.ex. högt blodtryck, depression och diabetes.

I aktuella undersökningsmaterial uppfyller personer med ADHD ofta också de diagnostiska kriterierna för andra psykiska störningar, som t.ex. trotssyndrom, beteendestörning, ångesttillstånd, motorisk störning (DCD). Detta leder till svårigheter att tolka förlopps- och behandlingsstudier.

Prevalens

När det gäller hyperaktivitetssyndrom med samtidig uppmärksamhetsstörning (DSM-IV) finns epidemiologiska studier från olika typer av samhällen. Dessa studier anger prevalenssiffror i storleksordningen 2–5 procent när det gäller barn i skolåldern. Man får likartade prevalenssiffror om man använder kriterierna enligt DSM-III-R eller ICD-10. Uppmärksamhetsstörning utan hyperaktivitet är vanligare (ca 10 procent).

Utredning

Uppmärksamhetsstörning, överaktivitet och impulsivitet är vanliga symtom som ofta kräver bedömning/utredning och stödåtgärder i barnets närmiljö.

Vid en betydande funktionsnedsättning där stödåtgärder inte åstadkommit önskvärt resultat föreligger skäl för en mer omfattande utredning på specialistnivå.

Utredningen bör fokuseras på att fastställa om de diagnostiska kriterierna är uppfyllda och vilka risk- och skyddsfaktorer som föreligger. Om skattningsskalor eller strukturerade intervjuer används bör de vara validerade för svenska förhållanden. Vidare bör man utesluta möjliga differentialdiagnoser och identifiera andra samtidigt förekommande psykiska störningar.

Etiologi

Etiologin till ADHD är inte säkert känd, men det finns vetenskapligt underlag för att säga att ett flertal faktorer kan öka risken för uppkomst av ADHD. Det finns ett mycket stort antal vetenskapliga arbeten som söker belysa riskfaktorer för utveckling av ADHD och flertalet av dessa har använt begreppet som det definieras i DSM-systemet.

Forskare inom området och författare av översiktsarbeten om ADHD är överens om att både arv och miljöfaktorer är centrala för hur problemen vid ADHD kommer till uttryck, och att biologi och miljö är starkt sammankopplade. Genetisk analys av beteendedata kan inte ensamt förklara hur beteendestörningen uppkommer (patogenesen).

Ärftlighet

Det finns mycket starka vetenskapliga belägg för att uppkomsten av ADHD i hög grad influeras av genetiska faktorer. Dessa tycks

vara relaterade till egenskaper som är kontinuerligt fördelade i befolkningen, snarare än till ADHD-syndromet i sig. Flera gener av möjlig betydelse för uppkomsten av ADHD har identifierats. Det rör sig sannolikt om ett polygenetiskt arv.

Betydelsen av genetiska faktorer för uppkomsten av ADHD framgår också ur ett stort antal adoptions- och tvillingstudier, och stöds också av flera studier som visat att ADHD anhopas i vissa familjer.

Pre-, peri- och postnatala faktorer

Vissa ogynnsamma förhållanden kring graviditet och förlossning kan öka förekomsten av olika typer av beteendestörningar hos barnen, inkluderande ADHD. Det finns ett säkerställt samband mellan prenatal alkoholpåverkan och beteendestörning med hyperaktivitet hos barnet. Hur omfattande alkoholbruket skall vara för att fostret skall skadas är inte känt. Flera studier visar att mödrar som röker under graviditet oftare än andra mödrar får barn med ADHD. Huruvida sambandet beror på rökningen som sådan eller på kopplingen mellan rökning och andra psykosociala och genetiska riskfaktorer är otillräckligt utrett. Motsvarande gäller för alkoholkonsumtion.

Exponering under graviditet för andra gifter än alkohol och de som finns i tobaksrök, är sannolikt inte någon starkt bidragande faktor till uppkomst av ADHD. Specifika födoämnen eller födoämnestillsatser har inte kunnat påvisas vara någon bidragande orsaksfaktor till uppkomsten av ADHD.

Hjärnanatomi och hjärnfunktioner

I några studier med hjärnavbildande tekniker har man iakttagit avvikelser i prefrontala områden hos barn med ADHD, vilket är förenligt med de neuropsykologiska fynden med avvikelser i exekutiva funktioner, motorikkontroll och automatisering som ses vid ADHD. Effekterna av behandling med centralstimulantia kan tala för att de regioner i centrala nervsystemet som är av betydelse för ADHD står under inflytande av dopamin och/eller noradrenalin. Något bevis för att ADHD bl.a. beror på en avvikande aktivitet i de neuron som nyttjar dopamin eller noradrenalin som transmittor föreligger inte, men aktuella molekylärgenetiska studier talar för att så eventuellt skulle kunna vara fallet.

Temperament

Betydelsen av barnets temperament för uppkomsten av ADHD är inte klarlagd. Däremot har olika undersökningar visat samband mellan vissa tidiga temperamentsdrag och senare utagerande beteende.

Psykosociala faktorer

Att psykosocial belastning kan förorsaka psykisk ohälsa och beteendestörningar hos barn är väl belagt. Negativa familjefaktorer är vanligare hos familjer där det finns barn med ADHD än i andra familjer. Huruvida psykosocial belastning kan ge upphov till ADHD i frånvaro av en biologisk disposition är icke

känt.

Den högre förekomsten av psykisk ohälsa hos barn i socioekonomiskt missgynnade familjer kan förklaras med en ökad förekomst av riskfaktorer. Det är vanligare med psykisk ohälsa hos föräldrarna, äktenskapskonflikter, ensamförälderskap, erfarenheter av negativa livshändelser, låg utbildningsnivå och inkonsekvent uppfostran, dvs. faktorer som var och en visats samvariera med förekomst av psykiska problem hos barn. De har dessutom färre skyddsfaktorer i motsvarande grad. Det är inte förekomsten av en viss riskfaktor som är avgörande utan snarare den kumulativa effekten av flera riskfaktorer.

Otrygg anknytning mellan förälder och barn har visats vara en riskfaktor för utvecklingen av utagerande beteenden hos förskole- och skolbarn. Denna forskning har dock inte studerat otrygg anknytning som en möjlig riskfaktor för ADHD. Man kan se problematiken vid ADHD som en interaktiv process där negativa föräldrabarn-relationer kan initieras av barnets störande eller besvärliga beteenden av ADHD-karaktär eller av mer trotsig typ. Betydande missämja i föräldrabarn-samspelet kan också uppkomma på grund av förälderns svårigheter och egna psykiska problem. Då sådan problematik en gång uppstått har den, oberoende av sitt ursprung, effekt på barnets utveckling.

Prognos

Det finns flera prospektiva långtidsstudier av patienter som behandlats för ADHD men bara ett fåtal populationsbaserade studier. Studierna visar att symtomen på ADHD ofta klingar av med stigande ålder, och i sena tonår har ungefär hälften av dem som fått diagnosen i barndomen upphört att fylla diagnostiska kriterier för någon psykisk störning. Inte sällan finns kvarstående problem med koncentrationssvårigheter, sänkt självkänsla och svårigheter med utbildning och i arbetsliv. Risken för missbruk, kriminalitet, olyckor och våldsam död är ökad jämfört med i kontrollgrupper. Ökningen i missbruk tycks sammanhänga med samtidig förekomst av ADHD och uppförandestörning (enligt DSM) under barndomen. För att avgöra huruvida långtidsprognosen förändras av behandling fordras fler prospektiva studier.

Behandling

Det finns påfallande många randomiserade kontrollerade studier av olika behandlingar av ADHD hos barn. Ett flertal studier är av hög kvalitet. De flesta studierna rör behandling med centralstimulerande läkemedel (främst metylfenidat). Det finns också ganska många studier av psykosociala behandlingsprogram, främst inriktade på beteendemodifikation, vilka fyller högt ställda kvalitetskrav. Förutom positiva effekter på kardinalsymtomen (impulsivitet, hyperaktivitet, svårigheter med uppmärksamheten) har utvärderingen omfattat positiva effekter på bl.a. skolprestationer, självkänsla och relationer till familj och kamrater.

Centralstimulantia

Det finns mycket starka vetenskapliga belägg för att centralstimulerande läkemedel ger statistiskt säkerställd

symtomlindring jämfört med placebo, och att effekten är tillräckligt stor för att vara kliniskt relevant. Ungefär två tredjedelar av de behandlade barnen förbättras. Knappt hälften blir i det närmaste symtomfria. Det finns inga belägg för skillnader mellan olika centralstimulerande medel.

I flertalet studier är behandlingstiden kortare än tre månader. Uppföljningar efter längre tid, liksom undersökning av effekterna efter avslutad behandling, saknas i stort sett i litteraturen. Biverkningarna, där den vanligaste är aptitnedsättning, är dosrelaterade och försvinner när medlet sätts ut. Det finns inga belägg för kvarstående tillväxthämning. Allvarliga biverkningar, t.ex. hallucinationer och blodtrycksstegring förekommer men är sällsynta. Det finns inga vetenskapliga belägg för beroendeutveckling.

Andra läkemedel som t.ex. imipramin har i enstaka studier visats ha viss effekt, men klart sämre än centralstimulantia.

Psykosocial behandling

Det finns starka vetenskapliga belägg för att manualbaserade psykosociala behandlingsprogram med beteendemodifierande inriktning, riktade främst till föräldrar och/eller lärare, har bättre effekt än rutinmässigt omhändertagande. Effekten på kardinalsymtomen vid ADHD är mindre än effekten av centralstimulerande medel. Långtidseffekter liksom eventuella biverkningar är ofullständigt utredda. En kombination av centralstimulantia och psykosociala behandlingsprogram synes kunna ge bättre social förmåga och uppskattas mer av föräldrar och lärare än enbart läkemedelsbehandling. Dosen av centralstimulerande medel kan då hållas lägre. Beteendemodifierande behandling riktad direkt till barnet har inte visats ha positiva effekter på ADHD-symtom. Däremot kan andra effekter av sådan behandling ses, som t.ex. minskad aggressivitet.

Det finns ingen evidens för att kognitiv terapi har effekt på ADHD hos barn. Det finns heller inga belägg för att psykodynamisk psykoterapi skulle ha någon positiv effekt. Det saknas vetenskapliga belägg för att dietbehandling skulle ha någon effekt.

Behandling av ungdomar och vuxna

Det finns ett fåtal kontrollerade studier av effekten av centralstimulerande läkemedel vid ADHD hos tonåringar och vuxna. Resultaten är i stort sett positiva, och det finns således vissa belägg för behandlingens värde. Uppföljande studier liksom utvärdering av icke farmakologiska behandlingsformer saknas. Huruvida behandling med centralstimulantia påverkar risker för och konsekvenser av missbruk av alkohol och narkotika vid ADHD är inte känt.

Prevention

Evidensbaserade preventionsprogram finns beskrivna för barn med utagerande och aggressivt beteende. Även om interventionerna inte riktar sig mot ADHD kan man förmoda att

programmen har gynnsamma effekter även för dessa barn.

Att en god mödrahälsovård och förlossningsvård, goda sociala betingelser och trygga relationer till föräldrarna ökar barns hälsa är vetenskapligt säkerställt. Det finns däremot inga vetenskapliga belägg för att dessa faktorer skulle ha någon specifik preventiv effekt i förhållande till ADHD.

Det finns ett antal kända riskfaktorer för ADHD som teoretiskt skulle kunna läggas till grund för preventiva program, men några sådana program har inte prövats vetenskapligt. Att ha föräldrar med känt missbruk, psykisk sjukdom och egen ADHD-anamnes är exempel på riskfaktorer som kan vara intressanta att lägga till grund för interventioner i preventivt syfte.

ADHD hos barn och vuxna

Socialstyrelsen 2002 Kontaktperson: Lars Hellgren, e-post: lars.hellgren@sos.se 285 sidor. Pris: 170 kr. Beställs från webbutiken eller Socialstyrelsens kundtjänst, 120 88 Stockholm. Fax 08-779 96 67, e-post socialstyrelsen@strd.se , ange artikelnummer 2002-110-16

Finns i fulltext pdf-format (1 673 kB) Uppdaterad 24 maj, 2002 [ Socialstyrelsen ][ Sök ][ Publicerat]

Har du frågor eller synpunkter? Läs om webbplatsen eller kontakta oss!

Socialstyrelsen klassificerar sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta är en kunskapsöversikt. Det innebär att rapporten baseras på vetenskap och/eller beprövad erfarenhet. Kunskapsöversikter ska bland annat kunna ge stöd för en kunskapsbaserad vård och behandling, metodutveckling och annat förbättringsarbete, stimulera och underlätta kvalitetsuppföljning, och/eller belysa fördelningsmässiga effekter. Socialstyrelsen svarar för innehåll och slutsatser.

http://www.vardguiden.se/Article.asp?ArticleID=3100

Autism hos barn

Barn med autism har särskilda kognitiva svårigheter, det

vill säga svårigheter med tänkandet, framför allt med att

förstå hur andra människor tänker. Svårigheter med

kommunikation föreligger också liksom begränsningar i

beteenden och intressen. Kontakta barnavårdscentralen

(BVC), skolhälsovården, lokal BUP-mottagning eller

barnläkarmottagning om du tycker att ditt barn har

problem med detta.

Spännvidden inom området är stor; det finns barn som har

autism som en del i ett svårt flerhandikapp med

utvecklingsstörning, epilepsi, syn- och/eller hörselskada, medan

andra barn med autism har lindrigare symtom.

Forskningen visar att cirka två av 1 000 födda barn har autism

och mellan sex till åtta barn av 1 000 har ett autismliknande

tillstånd eller Aspergers syndrom. Det betyder att bortåt en

procent av barn har någon form av ”autismspektrumstörning”.

Tillståndet är vanligare hos pojkar. Autism och autismliknande

tillstånd har alltid en biologisk/neurologisk grund. Det finns

många olika orsaker. För de flesta är tillståndet medfött

och genetiska faktorer spelar sannolikt en stor roll. För varje

enskilt barn bör föräldrarna få möjlighet att diskutera tänkbara

orsaker och läkaren tar då ställning till vilka medicinska

undersökningar som ska göras.

Symtom

Barn med autism har problem med tankefunktioner. Problemen

finns inom särskilda områden. De har särskilt svårt med

förmågan att förstå andra människors tankar, känslor och

behov. Barnen har också svårt att få helhet och sammanhang i

sina upplevelser samt problem vid övergångar mellan olika

aktiviteter och med att ”byta spår”, vilket kan ge svåra

beteendestörningar.

Barn med autism har:

• svårt med ömsesidig kontakt med andra människor

• svårt att kommunicera med andra

• begränsningar i sin fantasiförmåga, lek, beteenden och

intressen.

Sen eller utebliven tal- och språkutveckling är ett symtom som

ofta gör att barnet remitteras till utredning. Svårigheter att leka

och kommunicera med andra barn uppmärksammas ofta när

barnet börjar i förskolegrupp.

Utredning

Under en utredning får föräldrar berätta om bland annat barnets

utveckling inom olika områden och hur barnet fungerar i

förskolan eller i skolan. Barnets tankefunktioner och språk testas

också. Läkaren går också igenom medicinska faktorer och ofta

görs särskilda medicinska undersökningar.

Behandling

Autism, i kombination med en utvecklingsstörning, är ett

funktionshinder med inverkan på individens hela livssituation.

Särskilda pedagogiska och kognitiva beteenderiktade

behandlingar har visat sig värdefulla.

När vi idag förstår bakgrunden till de svåra

beteendestörningarna är det lättare att rätt förstå och bemöta

personer med autism. Man talar ofta om förhållningssätt istället

för behandlingsmetod. Ett ”autismpedagogiskt förhållningssätt”

måste genomsyra miljön kring barnet både i hemmet och i

skolan.

Ju tidigare utredning och diagnos, desto tidigare kan man

genom ett medvetet förhållningssätt påverka barnets utveckling

på ett bra sätt. För att hjälpa barnet att utvecklas är det viktigt

med noggrann information till alla som regelbundet träffar

barnet samt anpassning både i hemmet och i förskolan/skolan.

Genom att använda andra kommunikationsformer än tal, som till

exempel bilder, kan barn med autism lära sig både att bättre

förstå sin omvärld och människorna i den och att själva göra sig

förstådda.

Diagnoskriterier:

• har svårt med ömsesidig kontakt med andra barn och

vuxna

• har svårt att kommunicera

• har begränsad förmåga att fantisera och att leka.

Läst och förstått.

Fd anhörig.

3 svar till “Slutfasen av mina medicinstudier handlar om…”

  1. Jackie skriver:

    Men kära du – det är ju en hel uppsats.

  2. Peter Larsson skriver:

    Hej!

    Jag hittade din sida när jag sökte på ECT, elchocker.

    Är själv väldigt tveksam till ECT.

    Har sett att många människor har fått skador av ECT-behandlingar.

    Se dessa sidor:

    http://www.elchocker.se/

    Elchocker, ECT
    Film om ECT

    Hälsn,
    Peter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Blogga med WordPress.com.
%d bloggare gillar detta: