… att man bara passerar utan att reflektera.

Det blåser snöstorm. Hela Biblioteksgatan badar i vita, fina flingor. Jag har mössan nerdragen. Halsduken virad i flera varv. Termobyxor och kängor. På väg till jobbet. Jösses vad jag gillar min väg till arbetet. Går på bussen utanför dörren hemma. Åker hela vägen in till stan och landar i Humlegården. Sedan går jag Biblioteksgatan fram. Över Norrmalmstorg och alla sevärdheter. Det är julstånd, kransar och julbockar överallt. Följer Hamngatan och tittar in i skyltfönstren på NK. Förundrad över allt som bjuds ut. Och lycklig i mitt sinne över att jag njuter av att se och inte känna ett uns av köplust. Sneddar Hamngatan och går in i trapphuset på Regeringsgatan.

Väl inne i värmen igen inser jag att det var något i den vintriga vägen från bussen till jobbet som inte stämde riktigt.

Hjärnan gick igång. Känslan av att det var något som fanns i minnesbilden som borde ha noterats ökande i styrka. Hmmmm.

Stövlade upp till jobbet och mina fina kollegor.

Satte mig på min stol och där….

Där kom insikten av vad jag borde ha reagerat på när jag passerade på min väg till jobbet.

Jag måste ha tagit fel. Minnet måste ha spelat mig ett spratt. Det kunde inte vara sant.

Förmiddagen gick och när lunchen kom så drog jag på mig alla kläder igen och marscherade iväg på min jobbväg fast nu åt andra hållet.

Mot Humlegården.

Väl inne på Biblioteksgatan stannade jag upp.

Mycket riktigt. Minnet hade inte svikit mig. Men min närvaro hade inte riktigt funnits på plats.

Jag hade passerat i tankar. I min lilla inre värld. Väl  dock med fina tankar om hur vackert det var denna förunderliga vintriga vintermorgon.

Men inte riktigt närvarande. Inte med full närvaro. Inte riktigt här och nu.
För då hade jag lagt märke till vad jag nu såg. Som minnet registrerat.

Mitt på Biblioteksgatan fanns det en lång röd matta. En riktig matta. Mjuk och lika skön att gå på som finaste äkta varan hemma (alltså inte hos mig nu då).

Men bredvid den röda fina mattan på Biblioteksgatan fanns det ett utekafé.

Ja, ett utekafé med bord, stolar och dukar. Brödkorgar. Bestick. Glas på borden. Fina stolar med dynor. Infrafärme. Och massor av filtar.

Är det inte jättekonstigt???

Mitt i vintern kan man på Biblioteksgatan sitta på utekafé och dricka kaffelatte. Och känna snöflingorna dingla ner i ansiktet. Med kulörta lampor och en servitör som står utan ytterkläder. Under infravärmaren.

När man handlat sina julklappar och vill vila sina ben en stund. Jag stirrade storögt.

Mycket märkligt. Ur led är tiden.

Kräftor till påsk, pepparkakor till midsommar, semlor i mars, ja allt finns överallt och när som helst.

Men utekafé mitt i vintern???????

Och jag passerade utan att reflektera.
Jag vet inte riktigt vad som är mest frapperande.

Min brist på närvaro eller utekafé a la Sommar-Stockholm mitt i julhandeln.

Satnamrasayan!