Carpe Diem

Hur….kan man kalla en säng för Carpe Diem?

Jag upplever att de flesta av oss gör vad vi kan för att fånga natten och den livgivande sömnen. Det går inte en dag utan att jag möter minst en människa som har problem med att sova på natten.  Själv har jag numera inga problem med den saken. Det är bara när mitt klimakterie bankar på dörren och tycker att jag borde slänga mig upp ur sängen, slita av mig alla kläder och så fort jag kan slå ut rutorna på alla fönster i hela huset. Samt gärna slänga mig ut i snön på verandan genom ett av de sönderslagna fönsterena, gärna direkt från sovrummet då. Det är faktiskt bara vid dessa stunder som jag inte sover på natten numera. Hur kan ett klimakterie få en att krypa ner under ett duntäcke i ett sjuttongradigt rum iklädd tröja, långkalsonger, sockor och mössa? Nej, nu ljög flickan! Ja, inte jag då, eftersom jag är i klimakteriet och följdaktligen inte alls en flicka längre.

Självklart har jag inte mössa på mig. Inte heller långkalsonger. Och om jag nu hade långkalsonger så skulle jag inte erkänna det. Men det är svårt att känna värme i silkiga rosa underkläder. I ett rum med sjutton grader. Så jag låter det vara osagt vad jag har på mig. Men jag tillstår att jag har sockor….

Hur som.
I något av dessa skick kryper jag ner i sängen på kvällen. Mysfaktorn är stor. Somnar som ett barn i barnkammaren. Sött och med kattan bredvid.

Så kommer klimakteriet igen. Ofta ett par gånger varje natt. Det går på någon minut. Så vips går jag från mysfaktor. Vaknar kallsvettig och ofta rätt full i skratt. Vad ska man göra. Det är rätt komiskt. Av med kläderna. Ut på verandan. Nä inte riktigt men nästan. I med kallt vatten. I munnen då menar jag. Svalkan kommer så att säga från alla fronter då. Både inne ifrån och utifrån.

Så försvinner klimakteriet igen. På några minuter. På med duntäcket igen. Det var ju faktiskt rätt kylslaget i rummet, eller hur?
17 grader…

Så har jag hållit på i sisådär två år nu. Och jag är inte ensam. Många jag talar med har det så här i min ålder.

Men många har så mycket värre problem än så. Jag är lyckligt lottad.  Klimakteriet brukar kallas den omvända puberteten.

Den kan alltså komma med pubertetens alla problem. Och puberteten har vi inga som helst problem att tala om . Men KLIMAKTERIET får vi inte prata om. Jo, som något som teoretiskt möter alla kvinnor mellan 45 och 55 ålder. Men inte i verkligheten. Jag har varit med om att få rådet att inte skämma bort mig med att skriva om detta tillstånd på bloggen.

Hu, så hemskt. Det är klart att man (läs jag) får prata om ”det”:

Det är ett alldeles vanligt och absolut alldeles naturligt tillstånd.

Vi behöver se det lite mer i större perspektiv. Vi föds, lever och dör. INGA KONSTIGHETER.

Eller hur!  Vi talar om alla stadier i detta fenomen ”livet”. Men klimakteriet talar man bara om i slutna rum eller i Damtidningar för Kvinnor över Någon Sorts Obestämd Ålder… Skriven av någon som gått i skola hos Amelia.

Nä, fram för skrattet och se det lite humoristiskt. Se spektaklet framför dig istället. Riktigt underhållande nattsysselsättning.

Jajaja, jag vet att man kan göra andra saker än att slänga sig i snön eller sova på nätterna….

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Blogga med WordPress.com.
%d bloggare gillar detta: