Lite om Tove

Hon heter Tove. Hon har just fyllt 30 år. Hon går längst stigen ner mot ängen. Känner ett stilla lugn. Hon mår bra av solens strålar som möter upp hennes bleka vårhud i det fina majvädret. Långsamt sätter hon ena foten framför den andra och snart är hon framme vid den i förväg uttänkta platsen. Där, uppe på en liten kulle, med det nya ljust gröna gräset mjukt böljande i vinden från Östersjöns långa horisont. Där stannar hon upp och stillar sig. Det är torrt i gräset. Varmt i solen. Hon lägger sig ner. På ryggen med den tunna vårjackan under sig för att inte frysa. Jorden är inte helt sommarvarm ännu. Hon sträcker ut sin kropp och känner in en bekväm linje utmed marken. Känner kontakten mellan kroppen och naturen. Sjunker neråt och vänder ansiktet mot solens värmande strålar. Sakta, sakta möter kroppen upp gräsets mjukhet. Sakta, sakta känner hon hur hela kroppen slappnar av. Doften av salt vatten tränger in i näsborrarna. Minner om sommaren som varit och fyller henne med glädje inför den stundande ljusa och tillmötesgående säsongen som just håller på att fylla tillvaron. Hon lägger sig till rätta. Sluter sina ögon. Njuter av lukten i näsborrarna från den kära kusten och dess livgivande vatten. Förnimmer vinden i ansiktet och mot de bara händerna. Händer som liksom bara faller i sär och möter grässtrån som följer vindens rörelser. Gräs som kittlar mot huden. Gräs som doftar gräs. Långt från vinterns torkade hö.

Hon hör båtarnas motorer långt bort.  Det dova ljudet från vägen. En och annan bil som passerar där borta. Men mest hör hon ljudet av båtar. Nyvaknade och alldeles nysjösatta. Hon tänker på sommaren. Hon undrar stilla vad som har legat och väntat på att få hända under den långa mörka vintern. Som just håller på att spricka upp. Hon vet att bladen och blommorna är på väg. Hon vet att gräset kommer att bli så högt att hon inte kommer att kunna ligga här på kullen så länge till. Snart kommer hon att leta sig ner till vattenbrynet. Snart kommer vinden ha blivit så varm att hon kan ligga närmare vattnet utan att frysa.

Skönt sjunker hon djupare ner. Kroppen fylls av välbehag. Hon är medveten om kläderna mot kroppen. Medveten om gräser mot fingrarna som kittlar. Hon njuter av att sakta, sakta uppleva att känslan av kroppen försvinner. Avslappningen får henne att stilla märka när kontakten mot marken försvinner. Hur medvetenheten om kroppen sakta lämnar hennes sinne. Sakta men säkert är det bara lukten, hörseln och sinnet kvar. Suset i träden, doften av myllan, tankarna som lätt, lätt stiger mot himlen.

Kroppen försvinner. Tankarna lättar. Fåglarna sjunger och letar revir till sina familjer. Det kvittrar och är väldigt vackert.

Lisa lämnar kroppen helt. Men inte sinnet. Vakenheten är total. Medvetenheten skärps. Tiden står stilla. Allt står stilla.

Närvaron känns befriande. Tankarna tystnar.. En båt tutar tre gånger. Långt borta. Fötterna faller isär. Hon bara finns. Som om inget annat var nödvändigt.

…..

Mobilen öppnar upp världen igen. What a beautiful world –  med Louis Armstrong. Lisa vaknar till musiken. Rör sina händer och fötter. Vrider sig och sträcker på kroppen. Gäspar. Reser sig upp och tar på sig skorna. Tänder ljuset i vilorummet, öppnar dörren och 15 minuter efter det att hon gått in genom dörren går hon ut igen.
Som en ny människa.

Redo för vardagen igen.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Blogga med WordPress.com.
%d bloggare gillar detta: