Tove hade slutat för dagen och beslutat sig för att inte åka direkt hem. Hon tog sin väska med sin bärbara och gick bort i korridoren förbi vilorummet som just var upptaget av någon som förmodligen tänkt jobba över ikväll. Skönt att inte behöva jobba över, tänkte hon och tog trapporna istället för hissen ner. Väl ute på gatan stannade hon upp och funderade kort. Vädret var verkligen inget vidare. Det blåste och regnade trots att det var varmt. Hon drog ihop jackan runt halsen och gick över gatan mot fiket där man kunde sitta och titta ut över gatan och se in mot parken vid vattnet. Gatan var hårt trafikerad nu i rusningstrafiken. Men fiket låg bra till ändå. Alldeles bredvid gatan men med uteserveringen placerad ut mot kajkanten som låg i samma höjd som vattnet. En riktig kaj var det nog inte , tänkte hon. Mer som en avsats mot vattnet. Som en liten trappa med bara ett trappsteg som liksom fasade ut trottoarkanten och kändes som rätt lämplig om man ville sitta och svalka fötterna en varm och oregning sommardag. Fast inte idag. Idag ville hon sitta inomhus och titta ut. Och skriva lite och dricka en stor kopp te.

Hon slog sig ner vid ett tomt bort med utsikt ut mot både den trafikerade vägen mot vänster och ut mot vattnet till höger. Smuttade på det varma teet som hon köpt. Tyckte att det var rätt mysigt att sitta där vid det stora fönstret och ta det lugnt en stund efter jobbet.

Hon kände sig trött men glad. Dagen hade varit bra. Speciellt när hon insett att hon hade klarat av att slutföra allt hon föresatt sig att göra. Hon kände sig riktigt nöjd. Blicken vandrade ut genom fönstret mot vänster mot alla bilar som köade för att komma hem till familjerna och middagar och allt vad det nu var. Hennes fantasier skenade iväg. Hon föreställde sig vad han i vit tenniströja i en röd Saab skulle göra när han kom hem. Kanske byta och åka iväg och spela golf? Hon visste att inget regn i världen kunde stoppa en golfare. Så såg hon bakom kön på andra sidan gatan en dam. En dam som stod och tittade mot hennes håll. Det såg ut som om hon skulle gå över gatan mot kafeet där Tove satt. Men hon såg väldigt osäker ut. Hela hennes kroppshållning verkade tveksam. I vänsterhanden hade damen en ovanligt stor väska. Hon höll högerhanden över väskkanten som om hon ville beskydda den. Böjd lite åt vänster inte som om väskan var tung utan som om den var ömtålig. Kvinnan såg ut att vara äldre. Kanske till och med mycket äldre. I kappa med knappar som räckte långt ner över hennes knän. Så en liten hatt. Tove tyckte hatten såg söt ut. Hon tänkte att damen mer såg ut som en gumma. En gammal gumma. Hon påminde faktiskt om gumman i ”Sagan om den lilla lilla gumman” av Elsa Beskow som Tove fått sig berättad när hon var liten. Plötsligt kände Tove en varm ömhet strömma genom kroppen. Det var något väldigt näpet med synen av tanten med den stora väskan på andra sidan av den hårt trafikerade gatan.

Tove såg hur kvinnan försökte ta sats och hitta ett hål i strömmen av bilar. Hur hon satte fram en fot och sedan inte vågade och tog tillbaka foten igen. Backade. Gick fram lite igen och backade igen. Lite förstrött klappade hon på väskan och munnen rörde sig så att Tove såg att hon pratade. Men gumman var ensam. Var hon lite senil, undrade Tove där hon satt och smuttade på sitt te. Jag kanske ska gå och hjälpa henne över gatan. Tove kände plötsligt en stor lust att gå raka vägen ut och stanna trafiken, ställa sig mitt i gatan som en trafikpolis och tvinga bilarna att stå stilla tills gumman hade passerat tryggt och säkert till andra sidan. Med sin stora väska.

Den lilla damen verkade känna sig stärkt av hennes tankar. Greppet om väskan hårdnade och hon tog mod till sig och gick rakt ut på gatan. Men gummor i den åldern med stora väskor går inte som vanliga människor gör på väg hem efter en dag på jobbet i sen rusningstrafik. Hon går så fort hon kan men det är rätt sakta. Speciellt eftersom hon pratade hela tiden och ju längre hon gick ut på gatan ju krampaktigare höll hon i det hon bar på. Tove började bli riktigt nyfiken nu. Vad i herrans namn var det i väskan som var så stor för den lilla gumman. Det såg faktiskt ut som om hon pratade till väskan för hon lutade huvudet ner mot den så fort hon öppnade munnen och rörde på läpparna. En bil tutade. En bil till tutade.  Tove undrade om det inte fanns rödlysen eller övergångsställen här någonstans.  Sedan tänkte hon att det inte spelade någon roll. Mitt i sin osäkerhet och rädsla för all biltrafik så hade gumman ett drag av beslutsamhet över sig. Hon gick i sin takt, skyndade så gott hon kunde men beslutsamt och taktfast. Snart hade hon kommit över på trottoaren på andra sidan gatan. Väl där vände hon sig och tittade bakom sig varifrån hon kommit. Så log hon. Hon log med hela sitt skrynkliga ansikte. Nästan triumferande. Tove kände att hon började le hon också. Som om segern över trafiken spritt sig till Toves ansikte också. Tove anade att gumman hade tagit sats länge innan hon tagit mod till sig och gått över just där det var så hårt trafikerat. Hon undrade var det var som fått den gamla att göra just detta, och inte istället sökt upp ett säkrare ställe att passera över. Gumman lät leendet vara kvar i sitt ansikte och började gå igen. Nu med säkrare steg men med väskan lika hårt hållen som tidigare. Hon klappade lite mjukt på väskan och höll den som om det hade varit öppnade mjölkflaskor i den. Rädd för att spilla ut. Hon fortsatte förbi fönstret på fiket och förbi den plats där Tove satt. Hon gick rakt ut mot kanten av det Tove inte ville kalla kaj utan trappsteg ut i vattnet. Vad i herrans namn skulle gumman göra, tänkte hon. Skulle hon gå ut i vattnet? Var hon lite tokig ändå kanske? Tove kände hur hon om så var fallet gjorde sig beredd att springa ut och hindra henne. Kanske hade hon rymt från något hem. Vem visste.

Så stannade gumman, hatten, kappan och väskan upp. Stillade sig vid kanten precis vid vattnet. Det kom änder simmandes i regnet. Kanske trodde de att hon skulle ge dem mat. Kanske brukade hon gå dit och ge änder mat om dagarna. Så satte hon ner den stora väskan på marken. Hon böjde sig över väskan och öppnade upp den så att om Tove varit närmare så skulle hon kunnat se rakt ner i den. Så välte gumman försiktigt ner väskan så att den låg ner. Och plötsligt förstod Tove varför hon sett så konstig ut och pratat hela vägen över gatan. Varför hon hållit så beslutsamt men ändå försiktigt om väskan och varför hon gått över gatan med alla bilarna. Hon förstod varför hon tittat ner på väskan och lett så när hon lyckats vinna över den strida strömmen av rusningstrafik.

Ut ut väskan trippar en familj And.. Mamma And och fyra små barn And. Tilltufsade och en smula förvirrade och omskakade. Men snart med fokus mot vattnet. Lite lätt snattrandes tumlar de ner tillsammans och snart har alla landat i vattnet med de andra änderna förvånat backandes. Inte riktigt säkra på vad som skulle hända nu. Gumman log lyckligt. Hon log och vinkade. Så drog hon upp en påse bröd ur fickan och tömde hela innehållet där familj And hade landat i vattnet.

Gumman stod och vinkade och såg ut som om hela hennes liv hade fulländats. Hållningen var som hållningen är på någon som just uträttat ett storverk. Stolt och mycket, mycket glad.

Tove bara vilade sina ögon på scenen framför sig. Hon kände en varm liten tår på kinden. Och en stilla glädje och ömhet över livets goda sidor. Sicken syn. Sicken liten högst vardaglig liten händelse. Sicken känsla av välbehag. Hon tog sin jacka och sin dator och gick ut till gumman för att tacka…