ja det är inte så himla lätt. Tror man. Man tror att för att skapa så måste man vänta på inspiration. Vara i rätt stämning. Ha rätt kläder på sig. Vara mätt och nöjd och glad. Eller i djup depression. Eller nå´t. Man måste ha talang. Ha rätt dator. Inte ha mycket omkring sig. Få vara i fred. Ja Gud vet allt man måste innan man ska skapa.

Men sanningen är ju inte riktigt så, tror jag. I min värld så är sanningen den att om du bara sätter dig ner en viss tid, med rätt sorts övningar och en gnutta djävlar anamma så kan du faktiskt producera mycket mer än du tror. Kanske inte i klass med din idolförfattare men du kan definitivt lära dig att skriva så att både du och andra tycker det är kul att läsa det du skrivit.

Ja, för egen del så är det faktiskt så att åtminstone min familj tycker om att läsa det just jag skrivit. Och det är minsann inte illa det inte. Min ambition är inte att folk ska läsa det jag skrivit. Om det finns de som gör det så är det en fantastisk bonus och jag glädjs i mitt hjärta och blir stolt.  Men jag skriver inte för att bli läst. Jag skriver för att det är så himla roligt.

Som berättelsen om Gumman igår. Det var en övning i att lära sig skriva korta berättelser. Ett försök att på ”befallning” hitta på en helt osann historia fritt fabulerat direkt ur hjärtat.  Ingenting skulle vara så att säga sant. Början fanns och slutet fanns. Dessa hade jag hittat på under bussresan hem ifrån jobbet.  Det däremellan skulle bli historien och den fick komma under skrivandets gång. Så spännande att se detta framför sig. Att kolla logiken. Var gatan till vänster hela tiden… I vilken vinkel såg Tove scenen utspela sig… Fanns det logiska tabbar som jag inte tänkt på…Fanns det en knorr…. Hade jag en historia att berätta som kanske skulle hålla från början till slutet…

Jag hade sagt att jag fick skriva en halvtimme. Inte mer. Punkt slut. Sen fick det bli som det blev.

Jag kan faktiskt inte avgöra om det blev en bra berättelse eller inte. Men det var väldigt roligt att skriva den.

Nu ska jag fundera på nästa övning…