Gå före du, sade förskolefröken i busskön. Hon log lite besvärat och sade att det alltid känns så jobbigt när man ska åka buss med så många barn.

Såååå. Tänkte jag. Som alltid är så förundrat förvånad över att det är så många barn och ungdomar som inte har den gamla regeln ”hederlig artighet”  i köer. Det är rätt ofta barn och ungdomar dräller förbi andra människor i köer. Helt utan att reflektera över ren och skär uppfostran. Men tyvärr så är det nästan oftare jag ser vuxna göra så. Gå före i kön, inte hålla upp dörren för den som kommer efter osv…….

Jag sade att jag tror vi får det samhälle vi förtjänar. Om jag som vuxen tror att jag kan gå före en hel förskoleklass för att jag vill gå först på bussen vad i hela världen förmedlar jag för budskap till dessa unga då?
Jo, som vuxen behöver man inte vara artig mot barn. Som vuxen kan man strunta i köer om det är mindre personer före. Som människa behöver man  inte bry sig. Artig behöver man bara vara mot vissa (förhoppningsvis).

Nä du, sade jag. Om vi ska kunna lära barnen att respektera varandra så  måste vi bete oss så som vuxna. Inte bara gnälla över att barn och ungdomar är ohyfsade.

Det är klart jag står i kön EFTER förskoleklassen. Det vill säga där det var meningen att jag skulle stå. Hur ska jag annars kunna påverka andra människor… Om jag inte beter mig själv.

-”vi får de barn vi förtjänar ”, sade jag till fröken.

Då sade hon att jag minsann var sååå klok. Och då kände jag att det var jag inte alls. Jag var bara lite sunt bondförnuftig.

Inget storslaget alls faktiskt. Varför i himlens namn tyckte hon det, att det var märkvärdigt klokt alltså…

Det säger mycket om vilka förväntningar vi har i dagens samhälle.