…ibland får man lov att gråta av glädje. Det är inte lätt att veta hur man ska bete sig. Det här med känslor är inte lätt.

Men det är befriande att konstatera att när man blir lite äldre så är allt lite lättare. Det är inte lika ofta som jag slänger mackor på folk längre. Ja, det är faktiskt sant. Så´n var jag. En gång när jag var ung, en sisådär drygt 20 kanske, så var jag på fest med min första man. Barnens älskade framtida far. Då fick jag minsann för mig att han tittade på en annan flicka….. Ja det kanske faktiskt är så att han gjorde det. Det är inte lätt att dansa utan att titta var man befinner sig ibland. Vi var på fest hos Nisse. Det var en sällsynt trevlig tillställning. Men faktum kvarstår. Min före detta make, som då var pojkvän, och som numera är mina älskade barns far, ja, det har han ju varit hela deras liv förstås,  han tittade på en annan flicka.

Så jag tog helt enkelt min smörgås, som jag föresten inte tyckte så vidare värst mycket om, och slängde den så resolut jag kunde. Tvärs över dansgolvet. Rakt på mitt första ex som då var min framtida man.

Jag minns inte hans reaktion. Men jag minns denna händelse. Jag hade lätt för att bli arg när jag var ung. Jag stod ofta på barrikaderna. Stackars barnens framtida far. Han fick stå ut han.

Och så gick åren. Och jag blev med tiden mer och mer konflikträdd. Så konflikträdd att när jag väl blev arg så hade det passerat oceaner av tidevarv. Då blev jag arg på riktigt. Då räckte inte en macka. Det var en gång, minns jag. Den gången minns jag tydligt.

Nu håller jag på att träna på att bli arg igen. Mitt mål är att kunna känna lika mycket  ilska som glädje igen.

I balanserade former. Du vet, det där med Yoga. Svart och vitt. Kvinnligt och manligt. Yin och Yang.

Balans.

Jag har bara ett problem.

Jag hittar inget att vara arg över längre…..