Ja, det beror nog på vem man frågar. Men för mig är det ingen tvekan. För mig har det största i livet varit, och är fortfarande, mina barn. Ingenting annat i världen har varit större.  Jag vet människor som fått barn väldigt sent i livet som säger att det var först då som de mognade som människor. Att det var först då som de fick distans till sitt ego. Till sin självcentrering.

Fast eftersom livet inte är svart eller vitt, sant eller falskt, rätt eller fel, så vet jag människor som har fått barn också. Som faktiskt inte fattat det där med distans till självcentrering ändå. Människor som sätter sig själva i första hand trots att de har barn.

Men i mitt fall så är det klockrent. Jag skulle utan tvekan ge bort allt jag har till mina barn om de var i knipa. Tids nog kommer jag att göra det hur som helst. Att vårda mitt eget liv och må bra är ett sätt att älska mina barn och ge dem av mig. Att försöka vara ett föredöme. Att försöka sköta sig så jag inte är till mer last än jag behöver. Att ta vara på det jag har i livet för att kunna ge om det behövs. Att alltid försöka göra mitt bästa. Att försöka få dem att vara kloka, empatiska och snälla genom att försöka vara det själv. Att vara förlåtande för att försöka få dem att vara detsamma. Att så gott jag kan vara en människa som är öppen och ärlig med mig själv. Att hela tiden se livet som en utvecklingsresa.  Att alltid försöka sträva efter att älska, glömma och förlåta.

Jag skulle kunna döda för mina barns skull. Om någon försökte slå ihjäl mina barn skulle jag utan tvekan slå ihjäl. Så är det.

Man ska aldrig döda och alltid förlåta. Ja, det är bra sagt. Men om jag fick välja mellan mina barns död och att döda förövaren skulle jag inte tveka. Jag förstår att det är svårt att lösa konflikter i mellanöstern. Det är inte så att jag skulle döda för att hämnas i efterhand. Nej. Men om jag kunde hindra att mina barn mördades skulle jag slå ihjäl. Men vem skulle inte det.

Det är bara så att det låter så dramatiskt när man skriver ner det.

Därför är det största i livet mina barn. Och dem som bidragit till dess tillkomst. Mina närmaste. Barnens närmaste. Med dem finns det band som aldrig kan kapas av. Jag är i hjärtat mycket ledsen för de människors skull som inte kan känna så. Som inte kan förstå, som inte vill förstå, som inte mäktar med att känna, som inte har någon orsak att förstå.

Att barn är det största i livet.

Och det inkluderar dem som bidragit till dess tillkomst. Barnens närmaste.

För vem är jag att kasta den första stenen? (Johannes 8:7)

Därför känner jag att livets alla år ger en viss distans till saker som händer på vägen. Med ålderns rätt ser jag saker på andra sätt idag än jag gjorde som ung. Det fanns så mycket jag inte förstod när jag var ung. Det fanns faktiskt mycket jag inte förstod för inte så många år sedan heller men som klarnar nu. Idag är det så mycket lättare för mig att ha överseende. Rycka lite på axlarna och tycka att visst ska man välja sina krig. Det är bara så att det inte är så många krig som är värda att kämpa för längre. Så varför inte tänka att om kriget inte är livsavgörande kanske man kan strunta i det.

Det finns  krig som jag inte skulle råda till att gå in i. Eller i alla fall, om man nu vill kriga, välja tider för när slagfältet ska beträdas. Det är krig som handlar om det viktigaste i livet. Det vill säga barnen och dem som bidragit till deras födelse. Barnens närmaste. För hur man än tycker och tänker så finns det en krets runt barnen som har eller har haft med dess tillkomst att göra. Barnens närmaste släktingar. Vid vissa tidpunkter i livet som är stora, vid födslar och dödsfall, ska man inte kriga.

Jag minns när min mormor låg på sin dödsbädd. Min mormor stod mig oerhört nära. Jag kände en oerhörd närhet till henne och hon betydde mycket, mycket för mig. Jag kanske inte visade det för henne så mycket som jag skulle ha gjort idag om hon levt nu. Men jag var ung och hade nog med att finnas själv.  Hur som, när hon låg där på sin dödsbädd på sjukhuset så sade en släkting till mig att jag inte hade där att göra. Jag har inte träffat den släktingen efter mormors dödsfall. Det gjorde ont. Det är glömt och förlåtet för min del sedan länge och att vi inte träffats beror bara på livets gång.

Men det lärde mig att man ska vara försiktig med vad man gör vid tillfällen som berör det stora i livet. Det vill säga ens barn. Och dem som är barnens närmaste. I mitt fall var jag vid det tillfället barnbarn.

Så, jag önskar att jag alltid kommer att ha kraft och styrka att välja ett öppet och tillåtande och inkluderande  beteende vid stora händelser i livet. Inte välja bort utan bjuda in.

För vem kan förutse hur ens handlande i dessa stunder kan sätta djupa spår i livet för andra. Är det inte värt besväret att kriga vid andra tillfällen än födelse och död?  Om svaret inte är klockrent ja till att det ska krigas just då så kanske det kan vara bra att låta bli.

Eller?