…hålla upp dörrarna åt folk när jag har chansen. Det har jag skrivit om förut.

Och jag inte bara håller upp dörren, jag håller upp dörren och släpper igenom folk först, sen går jag igenom själv.

En del spärrar upp ögonen och tackar så man nästan blir rörd.

En del bara passerar igenom utan att förstå att  någon håller upp dörren. Som om jag inte fanns helt enkelt.

Jag har satt i system att försöka se vilka som kommer att göra det ena eller det andra. Jag trodde att det skulle vara lätt. Du vet, det där med våra omhängda ungdomar, alla bortskämda tonåringar och för att inte tala om alla ”utlänningar”. Eller varför inte alla arbetare i blåjeans och stora stövlar.

Men se så lätt var det inte. Jag hade i och för sig inte förväntat mig det heller. För om det är något jag lärt mig i livet så är det att du inte kan se utanpå vilket virke det är i folk. Det går inte att förutsäga var du finner de där som är öppna, enkla och bara så där underbart omtänksamma. Det sitter varken i kläderna, utbildningen eller i yrkesvalet.

Det finns där eller så finns det inte där. Det kan komma från uppfostran eller från himlen eller vad man nu ska säga. En del har det bara inom sig helt enkelt. Förmågan att se vad som händer runt omkring och bara vara vänliga, omtänksamma och snälla helt enkelt.

Jag fortsätter att studera och försöka se mönster. Vem tackar, vem bryr sig om att någon hållit upp dörren och försökt sprida lite vänlighet i vardagen. Vem bryr sig?

Och kanske finns det någon som bryr sig och som kanske håller upp nästa dörr för någon annan.

Så kommer jag att tänka på min arbetsplats nya motto.

ÖPPENHET

ENKELHET

OMTÄNKSAMHET

Tänk om alla mina arbetskamrater lever efter detta motto även hemma. För jag utgår från att de gör det på jobbet.

Det är ju så sagt att vi ska göra det.

Och glad är jag för det. Det är ju ett bra motto….