tävlingsmänniska. I olika sammanhang. På gruppdynamikträningar till exempel. Där tränas man att samarbeta men delas in i grupper och så ska grupperna tävla mot varandra. I jobbet så premieras man om man får fler poäng , eller vad man nu mäts på, , ,i förhållande till andra. Så får en enskild medarbetar bonus eller provision.  Men gruppen runt omkring, säljstöden, eller som det förut hette, sekreterarna, får ingenting.

Jag är inte socialdemokrat. Inte heller åt vänster. Jag tycker att man ska få betalt för det man gör och att var och en ska göra rätt för sig och att det inte ska vara fult att tjäna pengar och att ”samhället” inte ska bekosta allt för det är ju ändå du och jag som betalar. Jag tror på eget ansvar och egen äganderätt. Har svårt att tro att allt blir bättre om någon annan/samhället/grannen/skolan/politikerna/ ska bestämma över mig och det jag tjänat ihop till. Jag tror på att den enskilda människan utvecklas mest om den har beslutanderätt över sitt liv. Om hon kan förutse sitt liv och inte vara beroende av förutsättningar som andra hela tiden bestämmer över.  Och med att förutse menar jag att hon kan ha en rimlig känsla av att det hon gör kan göra skillnad.

Men jag är helt och hållet till hundra procent övertygad om att vi inte är skapta att vara ensamma. Vi är flockdjur. Vi mår bra av att  ha nära i närheten om än kanske inte alltid fysiskt. Vi mår bra av att veta att vi har någon att ta om hand. Ha någon som behöver oss. Vi grejar helt enkelt inte den här världen själva. Vi är oftast bäst i sällskap. Även om sällskapet inte behöver vara där hela tiden. Även om vissa av oss har stora behov av att få vara ifred och fnula för oss själva ibland.

Meditera lite och så………

Men min framgång eller mina ”lyckanden”, mina steg framåt i livet,  mina goda handlingar och mina belöningar har alla varit beroende av andra människor. Andra människors stöd och hjälp. Deras vänlighet, omtanke och medhjälp.

Vad vore jag utan dem som finns i min närhet….

Vilken glädje det är att känna att det jag fått kan jag ge vidare. Just därför att jag fått har jag också kraften att dela med mig.

För att kunna dela med sig förutsätter att man fått. Inte bara skrapat ihop själv. För om allt innebär att du bara slitit hårt för det du fått och bara kämpat själv utan någon som helst hjälp eller kärlek. Då kanske det inte är så lätt att ge bort något heller.

Du kanske helt enkelt inte har någon att ge bort till. Du kanske inte vet att det finns en salig lycka i att få ge. Att få göra skillnad för någon annan. Att vara befriad från känslan av att bara ha, ha, och ha själv. Just därför att du är trygg i vissheten om att vi inte klarar oss själva. Vi behöver varandra helt enkelt.

Det är fint att vara behövd och att behöva.

Gud va jag pratar goja. Men så gör man ibland. Det får man i goda vänners lag. Och när man vet att de  läser gojan man skrivit.

Då säger man tack ni nära och kära.

Tänk om vi slutade tävla och fattade att det är med gemensamma krafter vi lyckas. Även på jobbet.

Ge sekreteraren bonusen istället. Eller åtminstone hälften…