…min naiva tro på människan.

Låt mig få fortsätta tro att ”han menade inget illa, han var bara ledsen och kunde inte uttrycka sig på annat sätt”.

Så dumt det låter… eller hur.

Vad som gör människor  elaka, hatiska och grymma vet inte jag.  Jag vet inte heller om jag kan förstå hur människor som har en historia som borde ha gjort dem elaka, hatiska och grymma ändå inte gjort det utan istället skapat mjuka, generösa, empatiska och nyanserade medmänniskor.

Jag vet inte heller hur människor som utsätts för riktigt utstuderad elakhet, grymhet och hat kan gå vidare och klara av att behålla den mjuka, generösa, empatiska och nyanserade världsbild de hade innan.

Kära Gud, låt alla dessa anhöriga och överlevande efter massakern i Norge få behålla åtminstone en liten gnutta av sin tro på människans godhet. Låt dem klara av att inte bara överleva utan också att få fortsätta på den empatiska vägen. Ge dem kraft och styrka att hitta en väg ut ur den oerhörda sorg detta måste vara för dem. Ge dem kraft att inte gå den andra vägen och bli hatiska och bittra.

Jag känner mig kräkfärdig när jag tänker på det fruktansvärda de anhöriga och de överlevande har varit med om.

Jag undrar illamående vad som skapar en människa som Anders Behring Kreivik.

Jag undrar…

Var är du Gud?

Har du någonsin funnits och var var du isåfall när alla barnen var på Utöya?