Dundrade rakt in i min egen fördomsfulla värld. Jag som tycker att jag är en fritänkande och öppen människa. Som känner att alla ska behandlas lika i mån av egna förutsättningar.

Knatade Hamngatan ner och svängde runt hörnet mot Regeringsgatan.  Alldeles innan dörren till jobbet började jag leta efter inpasseringskortet. Grävde i väskan.
Där,  medan  jag letade ståendes på gatan, dyker det upp en yngling. I svarta kläder. Med byxorna hängandes vid knäna  (liiiiten överdrift kanske). Långt svart hår. Silverringar i ansikte och öron. Läderjacka. Kängor. Kanske 17 – 18 år…..

Hmmmmm. Var min första tanke. Vad ska han in i denna port att göra? Vet ju vilka som bor i denna trappuppgång… Han kanske har gått fel?

Kanske ska jag höra om jag kan hjälpa till med vägbeskrivningen, vart han nu ska hän?

Så, när jag står där och funderar. Och letar efter mitt inpasseringskort. Tar den svartklädde ynglingen på sig ett heeelt fantastiskt jättestort och obeskrivligt charmigt leende och säger:

-”Kan jag hjälpa dig på något sätt?”……Jag ska in här och kan hjälpa dig att komma in så slipper du leta. Jag känner igen dig och vet vart du jobbar. Jag jobbar på våningen ovanför dig.

VARFÖR …. varför tänkte jag fel tankar. Varför tänkte jag överhuvudtaget? Varför såg jag inte bara en människa i 17 – 18 årsåldern ståendes där bredvid mig?

Varför…..Det svider att veta att ”man” inte är bättre än ”de” som ”man” ondgör sig om. De ”där andra” fördomsfulla människorna som är ”obildade och okunniga”..

Min tröst i mörkret är att jag inte låter mina handlingar påverkas….

Så jag ler mitt alldeles ljuvaste leende och säger -”Men gu så snällt av dig”. Ha en riktigt underbar dag och tack för din omtanke.

Sen tänker jag, jag undrar om jag inte var lite väl i överkant vänligt inställsam i mitt tackande.

Kanske skämdes mitt undermedvetna lite ….