ligga på fördäck och låta ögonen vila rakt in i två vita segel och en mast som räcker hela vägen in i universum.

Platt på rygg med ena handen fastknuten i mantågsstöttan. Den andra armen rakt ut åt andra sidan. Benen i sär och hela kroppen i en ställning som främst påminner om ett sånt där krysskors som man har när man byter däck..på bilen. Allt för att ligga kvar när det lutar. Vattnet forsar längst med relingssidan. Tiden står blick stilla. Det är septembervarmt i luften och klart och alldeles lagom varmt. Jag ligger alldeles stilla och låter kroppen följa med i båtens rörelser. Känner vattnet under båten. Känner hur den stora båten bärs, trycks, förs framåt över fjärden tillbaka in mot Vaxholm.

Låter vattnet kännas i näsborrarna med  alla dess underbara dofter. Förnimmer min barndom. Alla timmar jag låg i fören och såg ner på de vita stänken som virvlade i luften när båten plöjde fram under mig. Minns hur jag älskade att hänga ut med händerna och låta dem möta stänken som vilt flög omkring. Hur jag njöt av att bli blöt.
Det är tyngd, kraft, pondus,  styrka. Det är naturens alla element samlade på ett och samma ställe. Med ödmjukhet inför ens litenhet. Vet hur det kan se ut när det inte är sol och precis lagom vind. Minns hur det kan kännas när havet trotsar alla mänskliga tampar och förtöjningar. Minns hur båten kan slås sönder om man är för nära land. Eller hur man kan tappa bort sig totalt när sikten försvunnit. Tankarna går till alla minnen och händelser som jag varit med om på sjön. Alla dessa stunder. Vilken glädje.

Jag kan inte hjälpa det. Men jag är något av en nomad. Det känner jag i alla mina celler. Bara detta att vara på väg. Att lägga loss på morgonen och dra mot helt nya ställen. Utforska nytt. Lämna bakom sig. Spännande. Att så vid rodret timme ut och timme in.

Bara vara.

Vara nära livet.

Total närvaro.