nu är det nog. Nu måste jag byta strategi på allvar. Om jag ska klara hela vintern utan att ta fram det berömda järnröret och gå bärsärkargång bland mina medresenärer nere i underjorden så behöver ( Har slutat säga MÅSTE)  jag  ” göra om, göra rätt”!

Jag behöver göra en Reset/controll-alt-delete/omstart av min lilla söta hjärna.  Du som, liksom jag, sett en hjärna i formalin, vet att hjärnor inte är söta. Så jag tar tillbaka det sista.

Nästa gång jag kliver ner i tunnelbanan i rusningstrafik skall (behöver) jag tänka som  den kloke Gandhi tänkte och sade.

-”Var själv den förändring du vill se i världen!”‘

Så därför, kommer jag från och med nu att.

Så fort jag blir irriterad och sur över att någon tar platsen som jag just skulle sätta mig på, ska jag tacka personen ifråga tyst för mig själv då jag just fått ett tillfälle att stå. Jag sitter ju så mycket om dagarna i alla fall. Och kanske kan jag i smyg då öva lite på mina buggsteg som jag ska träna på till nästa kurstillfälle.

Så fort jag känner att jag blir arg för att någon går på mig med mord i blicken och svängande armar långt utöver det som borde vara den personens omkrets kommer jag att vända mig om och be om ursäkt och le jättesött och tänka att han eller hon säkert haft en urusel morgon och det har ju jag inte haft. Jag är ju lycklig nog att alltid ha fantastiska morgnar. Det är inte alla förunnat.

När alla går åt motsatt håll i förhållande till mig på perrongen och det verkar som om ingen ser mig och jag blir knuffad hit och dit så ska jag tänka att i jag ska vara stolt över att jag kan gå min egen väg i livet. Och att alla andra säkert har haft mjölbaggar i frukostfilen eller en trasig varmvattenberedare på morgonen. Då är det ju inte så konstigt att de springer och rusar runt. Det skulle jag också göra. Om inte för att hålla värmen efter duschen. Jag ska flytta mig och be om ursäkt över att jag varit ivägen. Och fråga om jag möjligen gjorde personen illa. Och att det i så fall absolut inte varit min mening.

När du går före mig in i tunnelbanevagnen fast jag stod alldeles först och helt nonchalant bara ställer dig mitt i gången framför dörren så att INGEN annan ens kommer in i vagnen, då ska jag helt stillsammt knacka dig försiktigt på ryggtavlan och fråga om det möjligen skulle vara så att det kanske gick att ta ett steg fram så att alla andra hundra personer som inte kommer in kanske kan komma med på tåget. Och så ska jag tacka så väldigt mycket.

Den som talar i mobiltelefonen så HELA tunnelbanevagnen hör ska jag skänka fina och ömma tankar till. TÄNK så fint att han eller hon har någon att prata med. Och några som lyssnar. Det är inte alla som har.  Själv ska jag ALDRIG prata i telefon när någon hör. 🙂

Så ska jag så fort jag känner ett uns av längtan till det där järnröret fråga mig själv på vilket sätt jag kan vara annorlunda mot mina medmänniskor så att de inte brukar allvar av SINA tankar på järnrör.

För visst är det så, att vi alla känner en massa konstiga saker i en absolut fullpackad tunnelbana varje morgon och kväll. Och att det är fullständigt naturligt. Att det INTE är naturligt att packa ihop människor som sillar på detta sätt.

Det som skiljer hela världen från Gandhi  är kanske att han kan känna ”lusten till järnröret” men inte låta det påverka hans handlande.

Eller kan det vara så att han inte ens BLIR  ilsk som en terrier?

Kan det vara så att jag har en bit kvar i min utveckling som människa………..

Kan man bli en bättre människa i sitt nästa liv som groda?

Mer yoga säger jag bara!