men nu har jag träffat en likasinnad.

Eller rättare sagt, det har jag gjort förut. Men ingen som varit vuxen. Som varit stor, stark och som är lika konstig och annorlunda som jag.  Ja, det är sant. Jag har träffat en livs levande likasinnad. Det finns kanske flera sådana i världen, men jag har inte träffat på någon sådan förut. Jo, föresten. Nu ljög jag. Min mamma är likadan.

Jag vet inte hur många gånger i livet jag blivit kallad ”annorlunda” eller ”speciell”. Jag vet inte riktigt heller vad jag tycker om det. Så det får helt enkelt bara vara, just så.

Varken bra eller dåligt!

Jag har uppfostrat mina barn i denna anda. Vet inte om ränderna har gått ur nu när de är stora. Men jag tror att det finns kvar i deras kroppar även om de nu  för tillfället kanske glömt bort. Det kommer nog att pluppa upp vad det lider i så fall. När deras liv är redo för det. Om inte annat så när de får egna barn att prägla och påverka.

Jag kan inte säga att det är en noja. Men kanske ändå. Jag slits lite  när jag inte kan av någon orsak. Jag går vidare med ett sting av sorg och lite skam över mitt släkte som varandes människa. Ser mig omkring och undrar om det kanske ändå inte går att lösa. Gör det inte det så är det bara att släppa taget och vandra vidare i livet. Jag tränar på att släppa taget. I allt och inget. Det är en konst det också. Jag har blivit ruggigt duktig på att släppa taget. Ha tillit till att det ordnar sig till mitt allra bästa om jag bra gör så gott jag kan och sedan släpper just taget. Kontroll i all ära men tillit är bättre. Har funderat på att byta ut ordet kontroll mot makt. Men inte den makten som du tror att jag menar, utan makten över sitt eget liv. Den är härlig den makten…Och är det så att det händer saker som är utanför min kontroll (läs maktsfär) så kan jag alltid välja att ha makten att fundera på hur jag kan hantera detta.

Eller hur!

I alla fall i förlängningen. Efter den första svåra chocken. (Mina tankar går till dig Ia, som har redskapet att ha makten över ditt liv i dina händer. Jag ger dig min energi. Ra Ma Da Sa Se So Hung varje morgon).

Det går inte en dag utan att jag är där och lyckas. Lite här och där. För mig är det ett sätt att bättra på min Karma.  Att bidra. Att veta att det lilla, lilla jag kan göra det vill jag göra. Även om det inte syns så mycket.  Jag brister i andra hänseenden. Ibland köper jag till exempel en plastpåse för mycket. Men jag strävar alltid efter att försöka. Och jag mår finfint i kropp, själ och sinne när jag  lever efter känslan att det jag gör, gör skillnad.

Livet får en rosaskimrande prägel då!

Så likt en baglady strosar jag runt, spatserar jag kring,  går jag mina oändliga promenader. Plockandes lite skräp här och lite där. Ett glasspapper, en tom burk, en bajspåse, en trasig leksaksbil, en halväten banan, två kronor, något som jag inte kan namnet på….   Hittar en papperskorg och pytsar ner det jag hittat.

Nöjd.

Med en grundmurad känsla av att jag lite, lite, varje dag är med och gör livet och den här världen aninges bättre än var den var i går.

Så fortsätter jag min vandring.

Trygg i min förvissning om att jag gör skillnad.

Du, jag och kanske numera även du och du och du!

Alltid!