Jag log och slängde iväg ett litet mejl författat på någonstans runt minus 4 sekunder.

Det var nog det mest begåvade jag skrivit tror jag. För jag fick tillbaka en liten kommentar om att jag ”kanske borde börja blogga”…

Det är det bästa beröm jag hört på länge.

Eller också säger det en del om bloggandets kvaliteter nuförtiden???

Men eftersom jag är en positiv historia så blir jag glad som en lärka i hela kroppen och sjunger lite på bussen för mina förvånade medpassagerare. Som tittar lite snett och ser ut som om de skulle ha velat att jag klivit av för en sisådär tre stationer sedan. Men jag som är en positiv historia ler glatt tillbaka och erbjuder mina sista dadlar.

Här kommer mitt mejlsvar direktciterat och kvalitetssäkrat:

Jag har inte alltid varit så här positiv… Men när jag började inse att man blir positiv genom att tänka positivt så blir folk i ens omgivning positiva så säger de att man är positiv så blir man positiv och så ler man och blir glad så blir folk i ens omgivning glada och då blir ju jag glad igen.. Och så är det roligare att vara glad än inte . Och ibland gråter jag och det är ju skönt det med. Då får man ut det som också har rätt att finnas inuti. För man kan vara glad fast man är ledsen och det är ju bara bra för det är ju bara känslor och  när man vet det så blir man ju glad igen.

Eller hur…

 

Ha en riktigt god kväll goa vänner!