Att våga säga som det är och inte hymla kan kännas lite motsträvigt ibland.

Att bjuda på sig själv med glimten i ögat är jättelätt. För goda skratt är alltid hälsosamma. Även om de är på min bekostnad. Jag har ju som tur var råd att bjuda på det.

Jag gick härom dagen en promenad med en god vän. Det var fint väder men kallt. Hon hade mössa, tjock jacka och halsduk.  Solen strålade och det var många ute och gick på ön där jag bor. Skärgården i sitt mest strålande utseende. Vattnet blänkte och himlen var blå. Jag var på ett strålande humör, jag också. Vi gick och pratate. Mös helt enkelt…

Så mötte vi ett par på vägen. En man och en kvinna. Båda påpälsade för en gemensam promenad i vinterkylan.

Själv gick jag i t-tröja och med jacka, mössa och halsduk hängandes på armen. Rosig i ansiktet och varm och skön i kroppen. Hälsan själv faktiskt, strålade ut ur mig. Det kände jag med hela min kropp.

Vi stannade till. Det var bekanta till mig så vi började småprata. Du vet, så där som man gör när man är ute och spatserar på söndagseftermiddagen.

Så kom vi in på hur jag var klädd…

Jag skrattade och sade att så här kan det vara när man är i klimakteriet…Vilket många kvinnor är i min ålder. Alla faktiskt… Med lite marginal för ett par år hit och dit. Det finns en hel uppsjö av klimakterie-symtom.  Jag har drabbats av ett av dem, en kropp som ibland kan likställas med två kärnkraftverk.

Detta är ett symptom på ett stadium i livet som är fullständigt naturligt. Och jag skrattar ofta åt vallningarna när de kommer. Och frågar med glimten i ögat om du skulle ha något emot att jag slet av mig kläderna en stund…Och rullade mig i snön. Jag ser det som ett stadium som min kropp går igenom i en utveckling som fullständigt av sig själv för mig till en ålderdom som betyder att jag inte kan föda fler barn. Att det är dags för mig att göra andra saker helt enkelt.

Så dröm om min förvåning när mannen i sällskapet hävde ur sig

-”Om det hade varit jag så hade jag aldrig vågat erkänna att jag var i klimakteriet”!

Och jag kontrar med att

-”Det skulle jag inte heller ha vågat, det skulle onekligen ha varit lite märkligt med en man som hade klimakterievallnigar”!

Det bara kom ur min förvånade mun. För paff blev jag. Varför i herrans namn skulle han inte ha vågat erkänna att han var i klimakteriet, förutsatt att han hade varit kvinna då förstås…

Vi lever år 2012.

Folk vräker ut sina kön i TV helt ohämmat. Folk gör saker offentligt som har dragit ner byxorna på moral och så kallad anständighet. Men helt naturliga saker som klimakterier är behäftade med skam och skuld och jag vet inte vad.

Jag förstår ingenting.

Klimakteriet är precis lika naturligt som puberteten och tonårsperioden. Det är faktiskt samma sak fast åt andra hållet. Det ena är in och det andra är ut. Men perioden där emellan är densamma.

Skulle du inte våga erkänna att du har ett barn i puberteten? I tonåren.

-”Hejsan! Det var länge sedan. Hur har du det och hur har din son det? Hur gammal är han nu föresten. Tiden går ju du vet och jag har inte sett honom på länge. Han måste vara stor nu.”

-”Ja, det är han. Han är mellan tolv och tjugo år nu faktiskt. Och duktig är han. Fast han sover till tolv på dagarna och äter som en häst och är lite kitslig och känslig av sig. Så har han lite problem med sin basröst och lite finnar. Men han har fina betyg i skolan och det går bra för honom..”

”Jaha, så du menar att han är så där söt tonårsaktig?”

”Neeeeej, (skamset fniss) absolut inte. Han är bara mellan tolv och tjugo”…..

Det är inte första gången jag funderar på om det är jag som är knäpp, underlig och konstig…