I morgon kommer Mats Sundins nummer 13-tröja att  gå i taket i Air Canada Centre. Där kommer den att hängas och pensioneras bredvid Börje Salmings tröja.

Redan idag betalar han tillbaka. Han skänker drygt två miljoner kronor till forskning vid University of Toronto och Karolinska Institutet.

-”Jag har fått ut så otroligt mycket av min  karriär, både ekonomikst och erfarenhetsmässigt. Jag har letat efter ett sätt att ge tillbaka till Toronto, som stad, till folket där och i Sverige.”, så sade han idag.

Donationen ska användas till forskning på människans tidig utveckling, de där  första 2000 dagarna som  i så  oerhört stor utsträckning påverkar resten av livet.

Ola Hermansson, forskare på hjärnans utveckling, leder den svenska delen av projektet som  finansierar en tjänst i Solna. Han säger

-”Man har redan kunnat visa att det är då ramarna sätts för framtida kroppsform. Vi tror också att framtida stresstålighet och benägenhet att utveckla psykiatriska sjukdomar påverkas som mest då.”

Detta är inget nytt för de flesta av oss. Men forskning behövs. Och det är fantastiskt att se att girigheten inte satt sina spår överallt utan att det finns de som har och som vill dela med sig av detta.

Att vi påverkas tidigt och att det sätter vår form för resten av livet är inga konstigheter. I yogans värld sägs det att  bebisen de första 40 dagarna inte ska lämna mammans hud mer än absolut nödvändigt. Och att kontakten med föräldrarna ska vara kontinuerlig de första tre åren.

Jag kan inte förstå hur vi med berått mod lämnar ifrån oss våra barn innan tre års ålder. Jag kan för mitt liv inte förstå det. Jag är grymt tacksam över att jag kunde vara hemma så länge som jag var när jag fick barn. Även om det innebar att jag jobbade hemifrån. Det är så otroligt kort tid i ens liv den där tiden och den är så fruktansvärt viktig. Vad betyder då karriär och fina bilar och större hus?

Det absolut viktigaste  i hela livet är, i min värld,  relationerna till dem vi är nära. Ingenting annat betyder någonting. Allt annat är ohyggligt oviktigt, faktiskt. De andra sakerna kan vara bra men är inte grunden lagd så fungerar det inte ändå. Så varför lämnar vi bort våra barn de första tidiga ömtåliga åren.. Och varför lämnar vi bort våra gamla de sista ömtåliga åren, när de som mest behöver oss. 

För att i våra egotrippade världar kunna  förverkliga oss själva däremellan. Hur kan vi sedan förvänta oss att våra barn ska bry sig när vi sitter på det hemmet som de lämnat in oss på de sista av våra egna ömtåliga år.