Efter  ett långt, långt samtal med en mycket, mycket nära vän.

Som känner alla mina celler lika bra som jag känner dem själv.  Som kan mitt livs historia lika bra som jag kan den. Som vet vilka  stenar jag tittat under och som känner vilka stenar jag försöker lyfta på.

Som finns där, alltid. Som vet vad jag känner, tycker och funderar över. Som hör var jag befinner mig bara efter ett enda ord.

En människa som funnits hos mig i oceaner av tidevarv. Som sett alla mina utryck. Som sett mig kämpa med alla mina krafter. Med allt vad jag förmått.  Så mycket lycka jag känner inför visheten att jag kan vara den jag är och alltid ha en självklar plats hos. Omtyckt, stöttad och älskad…

Tack kära syster!