Den här får också följa med in i bloggen. Det är för att den är så himla bra. Vi är en del som vet om våra tillkortakommanden eller varför inte säga våra utvecklingspotentialer… Jag vill inte säga fel och brister för det innebär att det är statiskt och inte går att rätta till. Men om du ser allt i livet som en möjlig utvecklingsresa så fylls livet med ens av en vidunderligt härlig mening. Utveckling, förädling och föränding. Från spermie till mullstadie. Allt handlar om förändring. Om du söker en mening i livet när du tänker på din kista eller vad du nu önskar för din sista vila för din kropp så kanske det kan vara stort att tänka att du haft ett liv i föränding och lyckats förädla det som du startade med. Kan du sen se framför dig ett evinnerligt kretslopp av energi som flyter fram och tar olika former i universum så kan det vara inspirerande att tänka att när den energin varit i dina ”händer” en stund så har den omformats och förbättrats. Du kan nog känna att du till och med kan förändra och förbättra energier i människor som finns i din närhet. Bara det enkla faktum att du är där, bryr dig och är kärleksfullt intresserad på djupet av den du har framför dig så har du konverterat dennes energi till ett mer positivt spänningsfält. Som denne möjligtvis kan ta med sig till nästa möte här på jorden.
Det är denna ständiga vilja att utveckla som är klon,tror jag. I stort och smått. Kanske kan det vara så enkelt som att möta den där människan på jobbet som du ständigt irriterat dig på. Han som alltid spelat besserwisser och flutit ovanför. Det kanske handlar om att gå dit och försöka lära känna, eller kanske helt enkelt säga ”hörrudu, sluta upp med de där fasonerna”, eller kanske sätta sig ner och möta känslan av irritation och fundera på varför man går igång på just den människan…
Det kan kanske vara så att trappan för någon handlar om att erkänna, förstå, försonas och ta ansvar för vad man själv gjort sig själv eller någon annan. Men kanske främst sig själv. Hur många är vi inte som känner att vi borde ha varit bättre föräldrar. Borde ha läst mer läxor med barnen, följt med dem mera hit och dit, inte låtit dem göra ditt och datt, kramat mer och sjungit mer, ammat mer, lagat mer mat med dem, lärt dem stoppa strumpor…..
Inse att jag gjorde det jag gjorde och att jag kanske skulle ha gjort annorlunda om jag fött barnen nu efter femtio. Men försonas med det man inte gjort eller gjort och ta ansvar för det och i fortsättningen göra allt för att göra det som man borde gjort förut. Allt efter den förmåga jag har just nu. Men framför allt att hoppas på att jag lyckats förmedla att kärleken är 210%íg för varje barn jag lyckats föda. Men när det gäller just barn så är det ju lite knepigt. Vad är det bästa sättet att visa sin kärlek på? Jag skulle vilja omsluta dem dygnet runt. Ta dem i mina armar och sätta in dem i glasskåp och ösa kärlek över dem så de aldrig gör sig illa och skadar sig. Det är förmodligen det absolut värsta jag kan göra. Hur mycket ska man då hålla sig undan så de har möjlighet att växa i sina liv utan att ha en mamma som lägger blöta täcken över dem och hindrar dem från att bli fria, modiga, ömsinta, kärleksfulla och tänkande människor. Hur ska man göra för att finnas men inte störa? Bry sig men inte lägga sig i? Hur mycket ska man dela med sig av sitt liv och sina sorger utan att skapa skuld och sår?
Kan det vara så enkelt och så svårt att det helt enkelt är så att det bästa du kan göra är att sträva upp till högsta trappsteget och försöka till fullo ta ansvar för ditt eget liv och din egen harmoni i livet. Inte lycka för det är ett begrepp som är för stunden utan din egen harmoni. Ty först när du tar ansvar för din egen harmoni har du kraft att finnas för någon annan. Och där någonstans växer den kärlek som vi alla så innerligt längtar efter. Även de som förträngt att de längtar.
Själv ska jag träna på att inte gå igång på hen som pratar i mobilen när jag ska läsa Svenskan på bussen på morgonen.
Vi har alla våra utmaningar…
Susanns kåserier om livet 