…..

Ansatsen hade varit lång och besvärlig. Minns när jag började fundera på olika lösningar. Jag låg i min säng och kände att saker och ting måste få ett slut någongång. Annars skulle jag sluta som ett veritabelt vervvrak..inlagd på psyket på sjukhuset i närheten. Har varit där förut i ett ärende som rörde en annan än mig. Det var inget roligt ställe. Och inte blir man friskare av att besöka stället heller… Det var helt enkelt inget alternativ. Jag behöver lösa detta på något sätt. Personen som jag följde med till hispan hade länge funderat över överlagt mord. Åtskilliga var de timmar då jag lyssnat till olika sätt att bringa livet av olika typer av släktingar. Och hur man kan stoppa ner dem i svarta sopsäckar och sänka dem i vattnet med hjälp av stenar bundna kring plastpåsen. Jag började tycka att det lät som en bra ide. Jag skulle bli av med problemet en gång för alla. Inga konstigheter…. efteråt! Fri från eländet helt enkelt. Få någon slags ro och sinnesfrid. Jag tog en kopp grönt te till. Vilken i ordningen kommer jag inte längre ihåg.  Surret i huvudet var nästan outhärdligt. Ju mer jag tänkte på det desto sannare blev insikten om att det inte fanns någon annan utväg. Men hela min yogiska kropp skrek att det var fel. Det är inte ok att slå ihjäl. Alldeles oavsett orsak. Det finns helt enkelt inga rättfärdiganden till att bringa andra varelser från sina liv. Vem är jag att ta någons liv bara för att få slut på surret i huvudet som höll på att göra mig knäpp. Jag visste att det som gjorde en mördare nästan alltid var just surret i huvudet. Oförmågan att få slut på flödet i hjärnan. Oförmågan att få till stånd en frid i och omkring ens själv. Alla händelser i livet som drabbar en kan hanteras på olika sätt. Men när händelser i livet blir ett oförtrutligt surr i huvudet blir man till slut knäpp. Och då gör man som jag nu funderar på att göra. Det finns ingen rättvisa i livet. Man får slå ihjäl helt enkelt. Det går inte att söka rättvisa i vårt svenska rättssystem i detta fall. Ingen skulle ta mitt parti och rätta till och ta bort. De skulle tycka och anse att jag var knäpp som inte kunde förlika mig med detta som jag nu känner håller på att bringa mitt förnuft ut ur min kropp.

Kände planen börja ta form. Min tanke kom fram ur mitt mörka huvud. Det enda jag skulle kunna göra är att slå ihjäl. Kanske inte med järnrör men med ett annat verktyg av mer sofistikerad natur. Järnrör är inte min stil. Det blir blodigt och kladdigt och så finns det risk för att andra saker också går sönder när det hettar till. Och jag vill inte skada mer än nödvändigt. Bara döda det som måste dödas.  Men min kropp led och mina känslor skrek. Det är inte rätt. Jag har inte rätt att bete mig så här. Det finns en universiell sanning som säger att man inte har rätt att ta någon annans liv. Hur skulle jag kunna leva med mig själv efteråt? Finns det en risk att jag  mår ännu sämre än jag gör nu när det bara surrar?

Jag  kom närmare och närmare beslutet. Våndan var outhärdlig. Jag svettades och fick vallningar. Inte bara klimakteriet det kände jag. Detta var ett ödesdigert beslut. Jag har verkligen försökt allt. Inget fungerar.

Hej, nu orkar jag inte längre…

Jag tog strykjärnet. Det är lagom stort, kraftigt och tillräckligt nära för att jag skulle slippa leta ihjäl mig efter något annat lämpligt.  Jag hade inte så mycket tid på mig.

Sakta reste jag mig upp och tog med högra handen tag i strykjärnet. Kramade det för att lugna ner mig och fatta det mod som behövdes för att slå med tillräcklig precision. Jag skulle sikta på huvudet. Det skulle gå fortast och vara med minimalt lidande. Jag grät i mitt  hjärta. Men jag hade inget val. Antingen blir jag knäpp eller så slår jag ihjäl. Jag skulle få förståelse det visste jag.

Sakta smög jag fram. Visste att det var nödvändigt att slå bakifrån annars skulle det inte fungera. Jag skulle bli ertappad och allt skulle fortsätta som förut. Jag slutade andas. Smög upp rätt bakifrån. Tog sats och svingade och slog rakt på. Blundade och insåg att jag inte längre hade koll på om det var huvudet jag slog på eller om det var någon mjukdel.

Men det blev tyst. Tyst… tyst och återigen tyst. Jag hade bragt min elände om livet. Jag hade passerat stadiet ånger. Det gick inte längre att backa.

Jag hade gjort det man inte fick göra. Öppnade ögonen och såg att blodet färgade min vita vägg röd.

Sakt, sakta backade jag ut ur sovrummet. Sakta, sakta, mycket sakta, gick jag ut i köket och hämtade en svart plastpåse. En disktrasa och en skål vatten. Kroppen lyftes ner i sopsäcken. Blodet torkades bort. Jag led. Jag hade gjort det som man inte får göra. Men mitt lidande var slut. Nu skulle jag kunna sova lungt igen.

Kroppen i påsen fick ligga kvar i vardagsrummet. Jag kände mig helt slut. Ingen skulle se. Jag var ensam i huset nu. Gick ut i badrummet och tvättade mig och stapplade in i sovrummet och lade mig i sängen. Drog upp täcket över huvudet och kände hur det gick rysningar och kalla kårar genom kroppen. Kanske skulle jag få min efterlängtade sömn nu.

Så började det igen. Surret…

Det fanns fler. Varför hade jag öppnad fönstret? Det har aldrig funnits myggor inne i huset förut. Skulle jag behöva gå igenom samma sak än gång till…

Gick upp och stängde fönstret och hoppades att det bara skulle bli ett lik till. Den som objuden just kommit in. EN är ingen . TVÅ är bara en upprepning. TRE är en vana och det skulle jag inte tillåta att det blev. Att slå ihjäl är alldeles för jobbigt för en stackars yogini…

Gärna mygg men UTANFÖR fönstret.

God Natt!

 

Ps. jag visste att det var en han.. ingen hon eller hen skulle vara så irriterande 🙂