Om man har det alldeles eminent bra där man är och ändå vill fortsätta.
Yes, jag hoppar. Det är jättekul.
För dig som vet att min blogg kallas Grisslan och vet att det både är en fågel och en båt och att jag gillar konceptet i båda fallen så känns denna bild väldigt bra.
Det andra som slår mig är att det är en som hoppar och ett gäng som inte gör det. De står bredvid och kollar. Jag har fått med mig i mitt bagage att det som inte dödar det stärker. Så måttot är att det i stort sett alltid är värt besväret att hoppa. Ibland kan det göra hiskeligt ont men det bär med sig någon form av bidrag det också. Och även om jag har det oförskämt gott där jag är just nu så finns det alltid ett kittlande behov av att förädla och förbättra. Förändring är en ständig gottepåse. Det enda du behöver ha med dig är en trygghet i det faktum att livet är en ständig rörelse och ingenting är statiskt.
Det finns dock en sak till som kan vara värd att tänka på och det är att om du ska ha följeslagare med dig så är det gott att ha någon som också kan hoppa (eller simma).
Att släpa på någon som vill stå kvar och titta på är som att försöka bära på en ryggsäck full av sten. Alldeles otroligt frustrerande och jobbigt.
Susanns kåserier om livet 
Du ÄR klok!