Jag gjorde det. I Lailas paradis gjorde jag det. Har i hela mitt liv varit helt övertygad om att HAN finns. Hör hur han spelar för mig fast han inte vill göra sig synlig. Hu, vad jag har lyssnat. Okända bottnar har skrämt mig sedan jag var ett litet fjun. Stoppa ner fötterna när jag simmar om jag inte vet hur botten sett ut har alltid varit helt uteslutet. Speciellt i små tjärnar och små sjöar fulla med Näckrosor och annat bedårande vackert. Vad vill Näcken om om inte dra mig ner i djupet så jag får möta döden bland allt vackert som blommar. Här finns det gula och vita Näckrosor. Och Näcken själv förstås. Jag bet ihop och tänkte att jag har fina vänner omkring mig. De kommer att dra upp mig om jag försvinner ner i djupet. Eller?
Vet att jag tror som andra före mig i tidernas begynnelse trott. Näcken gömmer sig under de vackra bladen. Det är från honom, den Vackra Karln, som ordet Näckros kommer ifrån. Från början. Ett kvinnligt väsen dog en gång av svartsjuka. Hon drunknade och där hon drunknade blommade den Vita Näckrosen upp. Det var då den fina mötte världen för första gången. I minne av den arma kvinnan, det vackra kvinnliga väsen, som sjönk ner i tjärnen och dog av sorg över en Karl.
Akta sig för Herr Näckros.
Vacker man!
Kände in den trolska atmosfären i sjön alldeles intill Pippirutinhuset. Trolskt och sagolikt var det.
Men jag är varken svartsjuk eller speciellt särdeles vacker så jag borde kunna simma ut och möte min Näck. Jag tog av mig alla kläder. Ska jag dö så ska jag dö naken, tänkte jag. Kläderna är nog inte moderna dit jag kommer och hur som så tas de i alla fall av till begravningen. Så jag kan lika gärna göra det själv. Så känns det mer på riktigt nu när jag ändå kanske skulle möta Näcken.
Jag gick rakt ut. Ner i vattnet. Sakta men vansinnigt bestämt. Gick hela vägen tills jag inte vågade gå längre. Då sjönk jag ner. Med hela kroppen. Ner i vattnet med allt utom huvudet. Och så simmade jag ut. Rakt ut bland alla helt bedårande gula och vita Näckrosor. Simmade med långa långsamma simtag. Föste mjukt undan de stora bladen och mötte Fru And och hennes fyra ungar som gjorde följe med mig.
Så stoppade jag ner fötterna mot botten. Hu, vad läskigt. Nu kunde det faktiskt ske. Jag kunde bli nerdragen i bottenlöst intet.
Men se där fanns bara mjukt, skönt och grönt sjögräs. Som vänligt mötte upp mina fasansfullt rädda fötter. Och Näckrosornas stammar slingrade sig välkomnande runt mina ben. Följsamt och snällt och vänligt. Och släppte taget om mig när jag simmade vidare.
Det finns ingen farlig Näck därnere. Jag har övervunnit en livslång rädsla. Frid i mitt sinne. Frid på jorden.
Nu återstår bara sorgen över att jag förlorat min Näck. Han var vacker, han……..
Jonas och Jag firar. Jag har tagit badande i små sjöar tillbaka till mitt liv. Och Jonas firar med mig.
Fast man vet ju aldrig så helt säkert. Eller hur!
Susanns kåserier om livet 